Fortsätt till huvudinnehåll

Projekt Sommar 2017: 11-22 juli - William Spetz, Angela Gui, Birgitte Bonnesen, Johannes Anyuru, Tove Lo, Anders Arborelius, Linnéa Claeson, Johan von Schreeb, Tommy Ivarsson, Moa Herngren, Johan Kuylenstierna, Karin Laserow

Jaha, nu ligger jag en hel del efter, att 1) gifta mig 2) ha semester (dvs. göra så lite som möjligt) har tagit upp tiden de senaste veckorna. Här kommer några blixtkorta recensioner av de jag hunnit tugga igenom under tiden.

11 juli - William Spetz

🌸🌸
Bättre när han är rolig, som när han berättar om kompisen som drack margarin, än när han är allvarlig som när han berättar om sin mormors bortgång.

🌸🌸🌸
Märkligt program om en surrealistisk situation - att ha sin pappa bortrövad av myndigheter och inte ha någon aning om vad som händer. Ganska så intressant och spännande.

🏦?
Minns inte mycket, nickade nog till en smula. Det jag hörde lät tråkigt.

🌸🌸🌸
Denne poet balanserar farligt nära gränsen för alltför utbroderat språkbruk men klarar sig inom vad som är mina gränser.

🌸🌸🌸🌸
Kompromisslös figur med ett utlämnande program om ätstörningar och självdestruktivitet, men också om styrka och frihet att göra som man känner för och skita i vad andra tycker.

🌸🌸🌸
Årets andra tydligt kristna program är bättre än det förra, förvånansvärt intressant att lyssna till tankarna hos en som mer eller mindre ägnat allt i sitt liv åt katolska kyrkan.

🌸🌸🌸🌸
Gudskelov blir det väldigt lite om handboll utan desto mer om Linnéas andra sysselsättning - att utföra små hjältedåd genom att bemöta sexuella trakasserier över internet med humor som vapen. Roligt att höra de smått geniala sätten att driva med de män som skickar oombedda inviter och värre, tragiskt att tänka på hur mycket sån skit många kvinnor får ta emot.

🌸🌸🌸
Om utmaningarna i att jobba som läkare mot ebola och i andra extrema situationer, men också hemma i Sverige med något så tyvärr vanligt som att ge ett cancerbesked. Och en del hyllningar till Hans Rosling. Jovisst, funkar bra.

🙁🙁
Tungt, tungt om att ha ett svårt sjukt barn som sedermera går bort. Och visst blir man ledsen, men... Och ja, det är ju alltid träligt när det låter som att man avvisar någons djupa personliga tragedi som blaha, men... Så mycket mer än att man blir lite ledsen, får jag inte ut av det här programmet.

🌸
Frågeställningen ska vara typ "Vad är en familj?" vilket är ganska ointressant i sig. Men programmet handlar bara om Moas egna diverse familjetrassel under 20 års tid vilket är ännu desto mer ointressant.

🌸🌸🌸🌸
Johan Kuylenstiernas har inte bara samma förnamn som Johan Rockström, pratar inte bara på väldigt likartat sätt om exakt samma ämne i sitt sommarprogram, utan låter ta mig tusan nästan likadan som Johan Rockström också! Lyckligtvis finns det bilder på dem, och de ser inte särskilt lika ut, annars hade jag trott det bara var Rockström som bytt namn!
Nåväl. Programmet är bra framfört och ämnet blir inte mindre ofattbart, svindlande, tok-akut för varje år som går. Bra och viktigt!

🌸
Nåt så inåtihelvete klämkäckt och putslustigt så man får panik.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Från arkivet: Bäst musik 2020

Det här inlägget skrev jag nästan klart. Men, ja, annat kom emellan och det blev inte klart och publicerat. Sen blev inte någon av de efterföljande årens listor klara heller. Men nu blev det. Klart alltså. Och publicerat. Den här listan alltså, inte alla listorna. Hurra!(?) Så här kommer då tjugo härliga retro-skivor från (*kollar anteckningarna*) detta århundradet!? Provlyss finns nedan men också här (YouTube Music) . 20. Bohren & der Club of Gore Patchouli Blue 24 januari, [PIAS] Med 28 år på nacken har tyska Bohren & der Club of Gore bekvämt suttit in sin nisch vid det här laget. Och det mesta är sig alldeles likt på Patchouli Blue - saxofon, piano, xylofon, bas, och glesa trummor. Bohrens suggestiva, långsamma jazz doftar noirfilm, regnvåta gator, rökiga nattbarer, och Angelo Badalamentis Twin Peaks. Likt föregångaren Piano Nights , är Patchouli Blue som ett medelvärde av deras stil sedan år 2000. Man blir kluven - å ena sidan vore det kul om de hade provat att bredda sig...

Bäst musik 2019

Musik gör sig bäst på skiva - i alla fall i tider som dessa. Världen där ute känns lite mer postapokalyptisk än den brukar göra så här års runt det vanliga firandet av Zombiejesus. Så spika igen fönstren, bygg en tron av toarullar framför stereon, och slå på lite skön musik. Här följer de släpp som jag fastnade mest för från året som gick. Spellista på Google Play Music (#notsponsored) finns att hitta  här . 20. Ultra Silvam The Spearwound Salvation 22 mars, Shadow Records Först ut har vi debutanterna Ultra Silvam, och här går det minsann undan i ett album som är rivigt, lagom kort, och väldigt svårt att inte digga. Blixtrande blast beats och skitiga gitarrer sprutar högljudd, energisk black metal ur högtalarna, nästan med antydningar mot punk. Det är aggressivt men fullt med grymma riff och spännande små melodiska slingor, ibland nästan lite folkliga. Texterna som gastas fram är härligt blasfemiska tirader på engelska och svenska. Klövar klapprar i takt till sat...