Det här inlägget skrev jag nästan klart. Men, ja, annat kom emellan och det blev inte klart och publicerat. Sen blev inte någon av de efterföljande årens listor klara heller. Men nu blev det. Klart alltså. Och publicerat. Den här listan alltså, inte alla listorna. Hurra!(?) Så här kommer då tjugo härliga retro-skivor från (*kollar anteckningarna*) detta århundradet!? Provlyss finns nedan men också här (YouTube Music).
Patchouli Blue
24 januari, [PIAS]
Med 28 år på nacken har tyska Bohren & der Club of Gore bekvämt suttit in sin nisch vid det här laget. Och det mesta är sig alldeles likt på Patchouli Blue - saxofon, piano, xylofon, bas, och glesa trummor. Bohrens suggestiva, långsamma jazz doftar noirfilm, regnvåta gator, rökiga nattbarer, och Angelo Badalamentis Twin Peaks. Likt föregångaren Piano Nights, är Patchouli Blue som ett medelvärde av deras stil sedan år 2000. Man blir kluven - å ena sidan vore det kul om de hade provat att bredda sig lite mera, men å andra sidan är det fortfarande väldigt stämningsfull musik att slå på och sjunka ner i.
Utgard
2 oktober, Nuclear Blast
Norska Enslaved har hållit igång ända sedan 1991, och grundarna Ivar Bjørnson och Grutle Kjellson är fortfarande kvar. Musiken har dock utvecklats mycket sedan dess, svartmetallen finns numera kvar som ett inslag av flera i bandets betydligt mer progressiva kompositioner. Det är udda, men svängiga taktarter, och black metal-krax varvad med en del ren sång. Låten "Homebound" är en representativ monsterhit med en högtflygande refräng i sjutakt, som ger känslan av en resa över vida vidder. Texterna är eftertänksamma, ibland antydande en mystisk, mytisk, för-mänsklig era, som i "Jettegryta" och "Urjotun".
Jämför med föregångaren E är Utgard kanske lite ojämnare som album, och tappar lite fart i andra halvan. Men första halvan är verkligen riktigt bra, så sammantaget är det en stabil skiva som man definitivt kan återkomma till.
Devouring Ruin
27 mars, Translation Loss Records
En ny bekantskap är kanadensiska Wake som tydligen varit ett grindcore-band tidigare. Det är inget som märks på senaste given Devouring Ruin, som är en modern döds-black-historia. This Abyssal Plain är ett representativt exempel, som inleds med ett rasande blastande, för att snart hamna i ett hamrande sludge-trampande. Snygg lead-gitarr ovanpå det får en att tro att man hamnat i en Cult of Luna-skiva för en stund. Det är snyggt hur även "korta" låtar på 4½ minuter har plats för denna bredd av stilar men är samtidigt logiskt komponerade. Men magnum opus kanske trots allt är 10-minutersbesten Torchbearer.
HVMAN. :||: NATVRE.
10 april, Nuclear Blast
Finska Nightwish var ett av mina absoluta favoritband under tidigt 00-tal. Men efter den eran tyckte jag att de tappade väldigt mycket driv och sedan dess har deras album alltid hamnat i hyfsat-facket.
När 2020 års Nightwish-giv utannonserades steg inte mina förväntningar som Gamestop-aktier om man säger så. Ett intetsägande omslag med texten HVMAN. :||: NATVRE. Hvman punkt kolon streck streck kolon natvre punkt? Dubbelalbum, en CD med den vanliga symfonimetallen och en med symfoni minus metall. Skepsisen tilltar ännu mer.
Döm om min förvåning när albumet visar sig vara legitimt bra. Trots att detta definitivt är metal-musik ska man inte förvänta sig något extravagant spel från originalgitarristen Emppu Vuorinen eller nya trummisen Kai Hahto - deras partier är extremt enkla. Kanske lite väl enkla. Men krutet har spenderats på arrangemang, orkestrering, och sång. Med Floor Jansen, som även sjöng på föregångaren Endless Forms Most Beautiful har Nightwish införlivat en riktigt bra och passande vokalist i fållan. Med Troy Donockley som fast medlem i folkinstrumentsektionen är Nightwish numera en sextett.
Tuomas Holopainens musikal-metal-kompositioner är lite mer proggiga, lyssna på "Shoemaker" som ett exempel. De flesta låtarna har fler sektioner än "vers-refräng-vers", men är catchy och lättlyssnade. Skivans hopplösa titel visar sig ha en viss poäng, bortsett från strösslandet av skiljetecken. Skiva ett är "Human" och handlar om människan, hennes plats i universum, och hennes företeelser. Musik ("Music"), nyfikenhet och vetenskap ("Shoemaker"), fantasi ("Pan"), känslor ("How's the Heart?"), religion ("Tribal"), döden ("Endlessness"), och, ehm, Facebook ("Noise").
På skiva två blir det "Nature" i form av (nästan) instrumental orkestermusik om naturens varierande vyer. Och - det är inte alls så dåligt! Skiva två är inte så lång heller så det blir ett trevligt efterspel till huvudakten.
Marine Snow
13 november, Suicide Records
Alex Stjernfeldts (The Moth Gatherer) solo-projekt Novarupta kom med sitt andra album i en tetralogi om de fyra elementen. Efter Disillusioned Fire är det nu vattnets tur. Marine Snow är den "snö" av organiskt material som singlar ned mot djuphavsbotten i oceanerna. Både musik och text matchar denna referens till en tillvaro under mörka, ofattbart tunga vattenmassor.
Collisions of mass - crush and consume
The endless waves tear us down - none are immune
Prismatic waves bind concrete and bone
Body and temple have become one with oil and sludge
The violent waves swallow us, and I welcome the end
Precis som det ska vara i post-metal à la Cult of Luna och Isis alltså. Riff som mal i maklig takt och tunga trummor. Drönande toner med tjugotre sekunders reverb som glider runt i bakgrunden.
Stjernfeldt trakterar alla instrumenten, men utöver det har vi hela sex gäster som lånar ut sina röster. Varje spår har alltså olika sångare, vilket är ett lysande drag som ytterligare särskiljer varje låt. När Lea Amling Alazam (Besvärjelsen) och Robert Lamu (Skraeckoedlan) sjunger duett på Every Shade of Water har det ju en helt annan karaktär än när Mike Paparo (Inter Arma) dödsgrowlar på den mörka No Constellation. Marianergravsmetal som inte bör missas.
15.
Deformation of the Holy Realm
29 maj, Massacre Records
Sinister har sin hemvist i Hollands lågland, men musikaliskt kommer deras influenser ännu längre nerifrån. Helvetisk dödsmetall forsar ur högtalarna som om man rattat in hin håles egen frekvens på kortvågsradion. Ursinnigt bankande och/eller blastande trummor, nedstämda gitarrer som tuggar sig omkring på halsen eller tremolosurrar helt utan rädsla för karpaltunnelsyndrom, och growl från Paleolitikum. Sinister har hållit på sedan 80-talet och för ett fjortonde (!) album är Deformation of the Holy Realm piggt och friskt, men samtidigt klassiskt förankrat i en tradition. Riffen och trumspelet är tighta och trixiga, och det kryddas med solon, schyssta leads, och mässande kult-körer.
14.
Vår avgrund
27 mars, Wolves and Vibrancy Records
Walk Through Fire gör sitt bästa för att krossa myten om Göteborg som en muntergökstad genom att spela helt absurt långsam, monoton, dissonant, och ångestladdad sludge. Musiken har också en mer melankolisk, funeral-doomig underton. Vår avgrund är det fjärde studioalbumet, en spiralfärd ner i ett becksvart hål. Skärande dissonanta ackord som målmedvetet maler allt i sin väg till grus. Orgeltoner läggs på ett skevande korthus av ren kakafoni, och inslag av saxofon sticker ut i oljudet på denna 75 minuter tunga platta.
13.
7 augusti, Naturmacht Productions
Déhà består av en (1) belgare, och A fleur de peau III: A Fire That Doesn't Burn var hans nionde fullängdsalbum. Från 2020. Av tolv. Ja, sen släppte han ju några samlingsalbum, samarbeten, EP:s, och andra smågrejer under 2020 också, förstås. Hade folk inget bättre för sig under 2020, nästan som att de bara satt hemma på kammaren i ensamhet!? Konstigt.
Déhàs 2020-katalog listar allt från pianomusik till jullåtar och popcovers, men det vanligaste är någon form av black metal, så även A Fire That Doesn't Burn. Här av den melankoliska skolan, med måttligt tempo och ledsen skriksång, allt drypande av reverb som doppat i en eko-fondue. Déhà har ringt in ett flertal gäster från band som Shape of Despair, Austere, Sirenia, med mera, för att ge variation. Saxofon ger lite extra textur.
Ja, Déhà spelar in musik fortare än jag ens hinner lyssna på den, men av de jag lyckades lyssna igenom så var detta favoriten. Riktigt bra även om man bortser från den helt orimliga utgivningstakten.
12.
27 mars, Metal Blade Records
Det finns band som tänker innanför lådan, band som tänker utanför lådan, band som plockar fritt från olika lådor, och så finns det Igorrr, som nog inte vet vad lådor är för någonting. Gauiter Serre slänger exakt alla genrer, musikinstrument, och gästmusiker han kommer på i mixern och kör ihop en otroligt konstig smoothie som roar och förvirrar i lika delar. Varje minut på skivan är en ny överraskning - ska det bli cembalo-hamrande och ödesmättad körsång? Polka och dödsmangel? Mellanöstern-klingande dansanta folktoner med halsbrytande breakbeats? Glitch, sönderklippta ljudeffekter, och growl från Corpsegrinder (Cannibal Corpse)? En black metal-passage som avbryts av en bräkande get? Låttitlarna är passande schizofrena även de: "Kung-fu Chevré", "Paranoid Bulldozer Italiano", och "Camel Dancefloor". Kul med kaos!
11.
26 juni, Profound Lore Records
Extremt långsamma trum-och-bas-bandet Bell Witch saknar alltjämt gitarrist på denna uppföljare till 2017s monumentala Mirror Reaper. Men någon som har en gitarr, det är Erik "Aerial Ruin" Moggridge. När de slår sina påsar ihop blir det... Ja, det låter som Bell Witch fast med Aerial Ruin-partier insprängda. Det vill säga, planettungt brummande doom som får tänderna att skallra med partier av minimalistisk akustisk gitarr och väldigt sorgsen sång.
10.
Nu har vi melod(ramat)isk goth-doom på schemat. Två sångare - Heike Langhans sjunger fint och Anders Jacobsson growlar, helt enligt den ordning som goth-doom-profeten fann på goth-doom-stentavlorna i begynnelsen. Veteranerna från Säffle sätter ihop ett konceptalbum om gnosticism, ett religiöst system från det första århundradet i vår tideräkning. Den gud som skapade universum, tid och rum, skilde i själva verket en del av det gudomliga, som blev människan, från källan, totaliteten av det sant gudomliga, som är oändligt och onåbart bortom den materiella världen - därav att människan befinner sig “Under a Godless Veil”. Ibland identifieras den här skapande guden med gamle gode Jahve, vilket gör den tolkningen av gnosticism anti-judeokristen på ett väldigt intressant sätt jämfört med det gamla vanliga satansdyrkandet.
My knees won’t bend
My hands won’t fold
I swore dissent upon your father
…
And you forget your god is a demon
I bleed in the lies you are preaching
Andakts- och stämningsfull doom med höga ambitioner och hög klass.
9.
Vi kör lite mer religiös musik va? Hunter Hunt-Hendrix fortsätter vara oerhört, extremt insnöad på sin hemmasnickrade variant av esoterisk kristendom, samtidigt som hon fortsätter skita fullständigt i hur man “bör” göra metal, eller musik i största allmänhet, om saken. Till ännu större grad än monumentala H.A.Q.Q. från 2019, så är det här än mindre “black metal”, och mer “modern klassisk musik som råkar vara tonsatt för en metal-orkester”. Den här gången är en hel klassisk kammarensemble också en helintegrerad del av albumet. Ämnet är en skapelseberättelse... Kanske... Jag har försökt titta på Hunters YouTube-kanal där hon föreläser om sin filosofi men jag erkände mig besegrad efter en halv video. Men man behöver inte förstå allt.
8.
Beaten to DeathMelodiska grindcore-skojarna “BIID” kommer med en ny uppsättning tänkvärda norgehistorier på ett album som egentligen är vinyl-exklusivt, fast också fyra EP:s fast där är låtarna i en annan ordning och med en annan mix, fast nu finns ändå det vinyl-exklusiva albumet på CD och digitalt… Ja, jag vet inte ens. Jag vet inte om bandet själva vet hur det hänger ihop. Sexton låtar har upphittats i alla fall, med sedvanligt inspirerande titlar. Det är samma välartikulerade grindcore kombinerat med sköna gitarrplockmelodier. Den här gången kanske de har tagit sitt ljudeffekt-spel till nästa nivå? Det är subtila hårddiskljud i “The Old Man and the Internet”, och symaskin i “Jeg skal lage drakt av deg”. I musikvideorna skymtar kaffemuggar, patiens, distpedaler i strumplästen, och idel glada miner. Mys-grindcore.
7.
Ångest- och stämnings-fylld sludgedoom från en Kanadadensisk duo. Ofta massiv, men lättar ibland till atmosfäriska utsvävningar med sorgset plink eller kör. Om du tyckte Walk Through Fire var lite för jävligt, är det här - i jämförelse - kanske lite mer... musiklikt. Inte riktigt som en spiralfärd ner i ett becksvart hål, utan mer som att krypa upp i soffan under en blyfilt med en kopp rykande magma.
6.
En proggig och melodisk döds-EP från skånska myllan. Fast är det en EP eller en fullängdare? Med sina 36 minuter befinner den sig precis i det där läskiga gränslandet där man inte riktigt vet. Inom grindcore och hardcore räknas ju 36 minuter som ett epos av Tolstoj-snitt men här är det mera oklart.
5.
Om förra Anaal Nathrakh-albumet var en riktigt pessimistisk vägg av oljud om krigets helvete så är Endarkenment en mer melodisk vägg av oljud om samhällets jävlighet i största allmänhet. Den här gången är nästan varenda låt en riktig banger. Dave Hunts vokala bredd är kvar och han exercerar den teatraliska rensången lite mer. Texterna antyder lite mer rebellisk jävlar anamma inklämt här och där i den totala orwellska pessimismen, i uttryck som “Thus, Always, to Tyrants” och “Create Art, Though the World May Perish”.
4.
Gloom Influx, Alolja, och The Toilet spelar filmisk progressiv episk syntgrind om bönsyrsor som reser universum runt och letar efter ost. Jag behöver förstås inte säga mer utan ni begriper genast hur detta album låter och varför det är 2020 års fjärdeplats.
3.
Att styckena kallas för “passager” är passande då det låter som att sugas genom en svindlande portal till R’lyeh. Dånande pukslag, porlande kantele, skeva stråkar, och djävulsk fräsande sång ackompanjerar vår resa genom passage efter passage mot djupare och djupare kosmiskt kaos. På “Aylowenn Aela (3rd Passage: The Undying Citadel)” virvlar vansinniga violiner omkring som musikanter i Azathots hov. Riktigt egensinnig extremmetal som osannolikt nog framförs av en enda varelse.
2.
Lågmäld piano-minimalism inspelad med en så öppen mick att det låter som om man sitter i knät på herr Frahm. Eller inuti pianot. Klickanden och knäppande, pallens knarrande, och en och annan suck från pianisten fångas alla upp och bidrar till en extremt närvarande ljudbild. Väldigt speciellt. Paradoxalt trots den fysiska platskänslan försvinner man lätt i musikens abstrakta landskap.
1.
För mig tidigare helt okänd symfonimetal från Boston med jävligt bra sång av en Adrienne Crowan. Hon växlar obehindrat mellan skönsång i mellanregister, galna musikalbältande uppercuts rätt i nyllet, och, raspig growl? Mysig Disney-metal med vagt orientalisk-inspirerade melodier, massor av piano och syntstråk, och så ett black metal-parti i den mörkare “Drowner of Worlds”? Texterna utgör ett konceptalbum med supertöntig och supergullig story. Det här är helt rätt smak av ost för mig.
Kommentarer
Skicka en kommentar