Men nu är det 2018 som gäller, vi kör igång, från det bra till det fantastiska:
20.
Cobra Speed Venom
16 mars, Metal Blade Records
Trollhättans dödsmetallpatrull The Crown inleder listan med sin nionde LP sedan starten 1990, och den tredje sedan omstarten 2010. De är tillbaks på sitt originalskivbolag Metal Blade Records efter en utflykt till Century Media. The Crown räknar jag till ett av mina favoritband, men om man ska vara ärlig (och det ska man ju på internet), har vi främst de äldre albumen att tacka för det medan Century Media-albumen inte har varit superspännande.
Med Cobra Speed Venom har de dock åstadkommit det bästa sedan återuppståndelsen. Det är mer energi, och lite större dos thrash, i den melodiska dödsmetallen, än på de två föregående albumen, och stilen påminner om 2004 års Crowned Unholy. Snyggaste omslaget som någonsin prytt ett av deras album dessutom? Till nästa gång vill jag bara se dem våga klippa bort albumets två svagaste fillers och hellre låta det vara tio minuter kortare.
19.
Grave Mounds and Grave Mistakes
28 september, Lupus Lounge
Förra albumet, Beware the Sword You Cannot See tyckte jag var okej men inget jätteintressant, men nu jäklar har Manchesterborna skruvat upp knäppgökeriet så att man inte kan göra annat än att bli intresserad. Nån märklig mytologi där bandet är en gentlemannaklubb år 1898 har författats och omslaget föreställer en modellstad som man ska ha jobbat flera år med att bygga. Men det mest slående är den skruvade sångrösten som verkligen kör på alla cylindrar. Man vet aldrig vart "Mister Curse" (...?) ska ta vägen med sina oförutägbara, udda, och otroligt engelska ylanden, kraxanden, fräsanden, och mässanden. Texterna och låttitlarna dryper av svart humor och är fulla av lustiga ordvändningar. "Sunrise? Not-so-super-nova", "If the weather balloons we're all fucked", och lysande, "I really dig graves"... Sjätte spåret "Taken by the Sea" luftar till albumet, en lugn låt med violinisten Katie Stones betydligt mer normala stämma i centrum. I övrigt är allt ultrateatraliskt, med en rejäl glimt i ögat (hoppas jag), och underhållande hela vägen.
18.
Vallmo
27 mars, Suicide Records
Rullande i maklig takt lastade med ett stycke bastant, rökdimmig rock kommer Stockholmsbaserade Besvärjelsen med sin första fullängdare. Några spår är något mera upptempo som den hårdrockiga "Öken" och inledningsspåret "Mara" med sitt folkmusikriff, medan andra tar ned tempot där framför allt "Return to No Return" är rena doom-dängan.
Texterna, varvade på svenska och engelska, framförs av sångaren Lea Amling Alazam med en släpig, genrelämplig, och ja, råcool röst, med de andra bandmedlemmarna på kör här och där. Summan av alla små utmärkande drag gör att man gärna lyssnar om på vad som annars hade varit ett rätt ordinärt stoner-album, och gärna har koll på vad Besvärjelsen kommer företa sig härnäst.
17.
Det eviga leendet
Lenience
26 oktober, Fallen Empire Records
Bakom det seriöst läckra omslaget till hemlighetsfulla Det eviga leendets första utgåva Lenience hittar vi en sexrätters meny med väl balanserad black metal. Rå men kraftfull och tydlig ljudbild, och olycksbådande men tonala melodier. Sångstilen är mellanregistersvrål ifrån helsike, krispigt överstyrd. Smakfullt rumseko och syntar driver hem det kosmiskt anstrukna temat och ger karaktär. Lagom långt så man inte går därifrån hungrig men inte heller proppas alldeles övermätt. Kockarna sägs vara fem personer från Uppsalatrakten, annars är ingenting känt om bandet, men visst hoppas man på att de kokar ihop något nytt i framtiden. Jag vet inte heller varför det blev en matliknelse av det här. Kanske ska ta en macka. Riktigt bra är Lenience i alla fall.
16.
Svedjeland
20 april, Carnal Records
Oj då, nu blev det två smålika album på raken. Men jag kan ju inte frisera den högst vetenskapligt framtagna listordningen för balansens skull. Så nu blir det ytterligare en skiva med svensk svartmetall. Nja, men stora olikheter finns faktiskt också här. Där ovan nämnda Eviga leende hade ett mer ekosatt rymdigt sound, är detta album mer som en kompakt granskog vars grenar örfilar en i ansiktet. Torrt välfyllt ljudspektra som gör att det inte går att lyssna på Svedjeland på medelvolym, utan det är HÖGLJUTT som gäller. Ljudet är krispigt som en dagsgammal skorpa, och varje ton och trumslag går fram genom märg och ben. Sången är superarg och distad, och texterna är högst egenartade, misantropiska utläggningar på värmländska med gott om märkliga rim och knasiga ordval. Klassiskt, men samtidigt udda och eget så det räcker.
15.
Agronomicon
24 december, Mas-Kina Recordings
Årets hårdaste julklapp stod Beaten to Death för. "BIID" manglar eklektisk grindcore med en svårmatchad energi. Att gitarristerna då och då brister ut i melodiska, upplyftande plock-slingor medan trummorna, basen, och sången fortsätter med oförminskat rens, är bandets mest karakteristiska egenskap. Agronomicon innehåller något mindre av denna ingrediens än tidigare verk men för den sakens skull har det inte blivit enkelspårig bröt-grind av alltihop, utan alla låtar är genomtänkta kompositioner med hågkomliga riff och sin egen rövsparkande karaktär. De skickar blinkningar till en mängd olika artister och musikstilar, ibland främst genom texten, ibland musikaliskt. Allt präglas av kreativitet och stor spelglädje, och bandet spelar in låtarna tillsammans på en och samma tagning. Dessutom, mig veterligen är det här första gången som norrmännen publicerar sina i princip helt ohörbara texter så att vi äntligen kan få veta vad som döljer sig bakom fantastiska låttitlar som "Gå, snuble, bli liggende", "Dere er herved oppløst", och "Havregubbens dolk".
14.
Imperial TriumphantVile Luxury
13 juli, Gilead Media
Efter en dryg minut av dissonant, orolig blåsorkester öppnar sig ett gap rakt ner till underjorden och en smutsig, kaotisk malström av svart metall (inte nödvändigtvis alltid svartmetall) dånar fram. Hemstaden New York har stått som konceptuell inspiration fast med mindre fokus på Broadway-glamour och mer på dess excesser och dekadens å ena sidan, och å andra sidan de som trampats ned i smutsen av andra på väg dit.
Koncepten illustreras musikaliskt på genomtänkta sätt, exempelvis "Lower World" som beskriver människor som kuggar i ett obönhörligt maskineri, tuggar sig mekaniskt fram med ett entonigt Chug-Chug-Chug. New York porträtterar man inte gärna utan jazz, och sådana influenser blir det en hel del av på Vile Luxury, där centerstycket "Chernobyl Blues" kunde platsat på en Bohren & der Club of Gore-skiva, fram tills ett helvetiskt black metal-mangel bryter ut halvvägs in. Mörkt och rubbat.
13.
Lost Empyrean
14 december, Debemur Morti
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här albumet. Dirge är ett post-metal-band från Frankrike (så det kanske uttalas "dirr-sché"?) och deras inte mindre än sjunde album, Lost Empyrean, är vanlig post-metal. Har man lyssnat på Isis, Cult of Luna och sånt där så vet man på ett ungefär hur det kommer att låta. Sex till nio minuters kompositioner, check. Repetitiva lätt synkoperade riff, check. Lite syntar, effektpedaler, och rena gitarrer, check. Kylig, expansiv ljudbild som ett arktiskt hav, check. Vrål och dyster ren sång, check. Allt sitter på sin rätta plats och jag gillar det helt enkelt jäkligt mycket!
12.
Fallen Trees
7 december, Erased Tapes Records
71-årige Lubomyr Melnyk påstår sig vara världens snabbaste pianist, och har hittat på musikstilen "kontinuerlig musik" som beskrivs i, hm, filosofiska, spirituella termer på hans hemsida. Melnyk är en något udda figur definitivt, men det han helt enkelt gör är att spela jättesnabba arpeggion i en lång följd, med vardera handen. Resultatet är att pianot smälter ihop i en hypnotiskt invaggande musikmatta, som ett vattenfall eller en porlande vårflod av toner.
Ja, natur-aspekten är tydlig i skivans koncept också. Huvudverket är stycket "Fallen Trees" i fem satser och är något av det minst rytmiska och mest "ambienta" på skivan, där stråk och sång här och där läggs till ljudlandskapet. Å andra sidan har vi den sentimentala "Barcarolle", med marginal det mest melodiska och "låt-lika" stycket. Mycket fint.
11.
Panopticon
The Scars of Man on the Once Nameless Wilderness, Part 1
6 april, Nordvis
Ingen årsbästalista är komplett utan minst ett album från Nordvis, och 2018 var det enmansbandet Austin "Panopticon" Lunn som var tillbaks med ett nytt album. Faktum är att det är ett dubbelalbum, där del 1 är hans speciella mix av atmosfärisk black metal och amerikansk folkmusik. Del 2 är däremot helt metal-lös folk/country. Inte direkt dåligt, men del 1 är för mig helt överlägsen och den enda som platsar på topp 20-listan.
Del 1 är rätt bekant för den som lyssnat på Panopticon tidigare. I grunden känslofulla tremolomelodier och blastbeats, ovanpå det gott om melodisk lead-gitarr, och med folkliga passager bestående av fiol och akustisk gitarr inskjutna. Ett rikt sound med många lager. Allt spelat på ett inte slarvigt, men inte heller efterhandspolerat sätt, som får det att låta levande och musikaliskt. Konceptet är en elegi till förlust av vildmark. Det hela låter mycket som fyra år gamla Roads to the North, och eftersom det var 2014 års bästa album är det väldigt svårt att klaga på det.
10.
INVSN16 mars, Dine Alone Music
INVSN släppte ett skitbra album 2017 och redan 2018 var de tillbaks men denna gång med en EP. Som också är skitbra. Till stor del är det mer av samma som från The Beautiful Stories, väloljad lätt dansant post-punk med många lager, mycket eko, och enkel men av någon anledning så jävla bra sång. Kompositioner med grymt bra progression och refrängerna är sångvänliga. Det låter mindre argt än föregående års album, men fortfarande med ett visst mörker förstås. I mitten av EP:n har vi en mysig cover av Lana del Rey's "Love".
9.
Further Still
14 september, The Flenser
Denna San Francisco-kvartett har vi också behandlat tidigare i de här listorna. Post-black-hardcore-nånting med illavarslande tonföljder, desperata vrål, och helt jäkla galet bra trumspel. Jämfört med föregående All Fours är Further Still typ mer av samma, men nedtrimmat och fokuserat. Effekten är ett "närmre", tajt sound. "Dolorous Interlude" står i mitten som en andningspaus från frenesin med sina synt- och stråkborduner.
Sångaren Bryan Mannings texter är fortsatt unika... Med ett neutralt, beskrivande språk målas surrealistiska, obehagliga scener upp. "The Trench" handlar om en värld där alla arbetar oavbrutet med att gräva ett ändlöst långt dike till horisonten. "Vestiges" om ett barns skrik som tar fysisk form och flyger iväg. "Listless" nåt jätteäckligt om röda små spindlar i halsgropen, som man nästan är glad är omöjligt att uppfatta när man lyssnar på själva låten.
8.
ION
26 januari, Profound Lore
Eller ska det vara I√º⁄ₙ? Det tog mig längre tid att lista ut hur man skriver det där än att skriva resten av denna recension. Australiska Portal har sinnesförvirrat lyssnarna sedan 1994 med experimentell extradimensionell dödsmetall. På ION har ljudet förvånansvärt förändrats, och städats upp från marianergravs-murkigheten från Vexovoid till ett ljusare ljud där gitarrernas riff nu hörs tydligare. Men tonföljderna man får höra är fortfarande så oortodoxa så det känns som att man saknar ett par dimensioner när man lyssnar på dem. Kaotiska kast mellan kromatiska, atonala klättranden runt på gitarrhalsen knyts till en matematisk knut. Allt är oregelbundet och osymmetriskt. I "Phreqs" degraderar låten halvvägs till en kromatiskt sjunkande slinga där lager läggs på lager tills det låter som att man faller ner för ett svart hål medan universum vecklar ihop sig. Om man tycker resten av albumet är klurigt att lyssna på, så är mellanspelet "Spores" bara en distad vägg av diskant pulvriserat oljud. Sången är genomgående en mystisk, omänsklig visk-growl. Portal liknar inte mycket annat.
7.
Where Owls Know My Name
16 mars, Metal Blade Records
Nu till den nya bekanstskapen Rivers of Nihil. Nya för mig, för två album har det visst blivit innan Where Owls Know My Name. Det handlar om progressiv dödsmetall / djent. Det går undan, och det är tekniskt. Trummorna ligger högt i mixen så att varje slag i trummisens frenetiska fills och figurer sitter som en smäck i trumhinnan. Basen är också mixad så den hörs tydligt, vilket är trevligt eftersom basisten trakterar en sexsträngad lyra med stor fingerfärdighet och gott om påhitt. Jazzinfluerade progg-rockiga partier med saxofon och nedskruvad dist varierar upp.
Den svaga punkten skulle nästan vara sången, som är ganska ordinär, modern core-growl, men det funkar och är bra för texthörningen. Musik av den här typen brukar jag inte direkt avsky, men inte alltid älska heller, då jag tycker det ibland degenererar till teknisk uppvisning som är tråkig att lyssna på. Men Rivers of Nihil hittar en riktigt skön blandning. Brutala riff, schyssta ackordföljder, vilda trum- och basfigurer med laserprecision, och spejsade lugnare partier.
Anaal Nathrakh
Carpenter Brut
Mark Kozelek
Anna von Hausswolff
Daughters
16 mars, Metal Blade Records
Nu till den nya bekanstskapen Rivers of Nihil. Nya för mig, för två album har det visst blivit innan Where Owls Know My Name. Det handlar om progressiv dödsmetall / djent. Det går undan, och det är tekniskt. Trummorna ligger högt i mixen så att varje slag i trummisens frenetiska fills och figurer sitter som en smäck i trumhinnan. Basen är också mixad så den hörs tydligt, vilket är trevligt eftersom basisten trakterar en sexsträngad lyra med stor fingerfärdighet och gott om påhitt. Jazzinfluerade progg-rockiga partier med saxofon och nedskruvad dist varierar upp.
Den svaga punkten skulle nästan vara sången, som är ganska ordinär, modern core-growl, men det funkar och är bra för texthörningen. Musik av den här typen brukar jag inte direkt avsky, men inte alltid älska heller, då jag tycker det ibland degenererar till teknisk uppvisning som är tråkig att lyssna på. Men Rivers of Nihil hittar en riktigt skön blandning. Brutala riff, schyssta ackordföljder, vilda trum- och basfigurer med laserprecision, och spejsade lugnare partier.
6.
A New Kind of Horror
28 september, Metal Blade Records
Anaal Nathrakh spelar tokmanglande black metal med inslag av industriell metal, lite orkester och kör, och allehanda oljud. Inte bara texternas tema är undergång och krig utan hela ljudpaketet uttrycker krigets kaos. Men missförstå inte - det här är inga macho-texter om krigsfantasier.
"Obscene as Cancer" tar sin titel och sin refrängtext från en dikt som brittiske soldaten Wildred Owen skrev under första världskriget, där han beskriver fasorna som han ser i varje mardröm. Det går rysningar när Dave Hunt sjunger "In all my dreams, before my helpless sight, he plunges at me", och sen fult, skitigt growlande, "guttering - choking - drowning!" "Forward!" använder maskingevärseld som ett rytminstrument, och handlar om hur unga män tvingas / lockas ut i döden med lögner och hot. Andra låtar är svartsynta förutsägelser om framtiden.
Sången är lysande, med stor variation. Ren sång från tårna, smutsigt distat growl, höga ljusa growl, och otippad falsettsång à la King Diamond på bl.a. "The Reek of Fear"! Det är just den här mixen mellan totalt mangel och oljud å ena sidan, och starkt melodiarbete å andra sidan, som gör A New Kind of Horror riktigt bra. Både ultra-aggressiv och förtvivlad reflektion över mänsklighetens mörka sidor.
Behemoth
28 september, Metal Blade Records
Anaal Nathrakh spelar tokmanglande black metal med inslag av industriell metal, lite orkester och kör, och allehanda oljud. Inte bara texternas tema är undergång och krig utan hela ljudpaketet uttrycker krigets kaos. Men missförstå inte - det här är inga macho-texter om krigsfantasier.
"Obscene as Cancer" tar sin titel och sin refrängtext från en dikt som brittiske soldaten Wildred Owen skrev under första världskriget, där han beskriver fasorna som han ser i varje mardröm. Det går rysningar när Dave Hunt sjunger "In all my dreams, before my helpless sight, he plunges at me", och sen fult, skitigt growlande, "guttering - choking - drowning!" "Forward!" använder maskingevärseld som ett rytminstrument, och handlar om hur unga män tvingas / lockas ut i döden med lögner och hot. Andra låtar är svartsynta förutsägelser om framtiden.
Sången är lysande, med stor variation. Ren sång från tårna, smutsigt distat growl, höga ljusa growl, och otippad falsettsång à la King Diamond på bl.a. "The Reek of Fear"! Det är just den här mixen mellan totalt mangel och oljud å ena sidan, och starkt melodiarbete å andra sidan, som gör A New Kind of Horror riktigt bra. Både ultra-aggressiv och förtvivlad reflektion över mänsklighetens mörka sidor.
5.
I Loved You at Your Darkest
5 oktober, Nuclear Blast et al.
Behemoth har varit ett husnamn inom extrem metal i flera decennier vid det här laget. De bildades 1991 och gick från ren black metal till att börja blanda in death metal i slutet på nittiotalet, för att till slut bli nästan ren death metal istället.
Men på deras senaste album har de tagit ännu en kursändring. Redan från skivans titel blir man extra intresserad med det överraskande I Loved You at Your Darkest (tidigare album har haft titlar som Satanica, Demigod, Evangelion, och The Satanist...). Det är det minst dödsmetalliga som Behemoth varit på decennier, och det mest gotiska någonsin. Utöver Nergals alltid närvarande mediumljusa growl, förekommer lite körande, t.ex. mässande bakgrundssång i "Bartzabel" och en barnkör som skanderar olika namn på Kristus och "I shall not forgive!" i skivans intro. Hur man lyckades få en barnkör att ställa upp på detta i katolicismens högborg Polen, är en gåta bara det.
Religion ja. Behemoth är inga superfans av kristendomen, och är gärna tydliga om den saken. Men blasfemiska teman i metal har väl ingen relevans annat än som skoj och underhållning numera? Det kanske vi kan tycka i ett mer sekulariserat land som vårt, men 2012 ställdes Nergal själv inför rätta i Polen för "blasfemi" för att ha rivit isär en bibel. Jag skulle tro att Behemoth tar sin antikristendom med stor seriositet. Detta är välspelad, genomtänkt, konstnärligt inspirerad musik och text, och det bästa Behemoth gjort minst sedan Satanica från 1999, kanske någonsin.
(Bägge videorna är oerhört NSFW (ej säker för arbetsplatsen, som man säger). De är antagligen inget du bör köra som kvällsfilm för barnen heller.)
5 oktober, Nuclear Blast et al.
Behemoth har varit ett husnamn inom extrem metal i flera decennier vid det här laget. De bildades 1991 och gick från ren black metal till att börja blanda in death metal i slutet på nittiotalet, för att till slut bli nästan ren death metal istället.
Men på deras senaste album har de tagit ännu en kursändring. Redan från skivans titel blir man extra intresserad med det överraskande I Loved You at Your Darkest (tidigare album har haft titlar som Satanica, Demigod, Evangelion, och The Satanist...). Det är det minst dödsmetalliga som Behemoth varit på decennier, och det mest gotiska någonsin. Utöver Nergals alltid närvarande mediumljusa growl, förekommer lite körande, t.ex. mässande bakgrundssång i "Bartzabel" och en barnkör som skanderar olika namn på Kristus och "I shall not forgive!" i skivans intro. Hur man lyckades få en barnkör att ställa upp på detta i katolicismens högborg Polen, är en gåta bara det.
Religion ja. Behemoth är inga superfans av kristendomen, och är gärna tydliga om den saken. Men blasfemiska teman i metal har väl ingen relevans annat än som skoj och underhållning numera? Det kanske vi kan tycka i ett mer sekulariserat land som vårt, men 2012 ställdes Nergal själv inför rätta i Polen för "blasfemi" för att ha rivit isär en bibel. Jag skulle tro att Behemoth tar sin antikristendom med stor seriositet. Detta är välspelad, genomtänkt, konstnärligt inspirerad musik och text, och det bästa Behemoth gjort minst sedan Satanica från 1999, kanske någonsin.
(Bägge videorna är oerhört NSFW (ej säker för arbetsplatsen, som man säger). De är antagligen inget du bör köra som kvällsfilm för barnen heller.)
4.
Leather Teeth
22 februari, No Quarter Prod
Har vi nått peak 80-talsnostalgi ännu? Kanske. Antagligen. Men än finns det att hämta, hos franska Carpenter Brut och hans första regelrätta fullängdsalbum, då 2015 års Trilogy egentligen är en EP-samling.
I Leather Teeth blir det några täta, fläskiga synt-bangers i stil med landsmannen Perturbator och Carpenters egna tidigare verk, till exempel öppningsspåret "Leather Teeth", och diaboliska "Inferno Galore". Men det förekommer också en hel del ostig elgitarr runt om på albumet, där höjdpunkten är när Carpenter Brut går total hårsprejsmetal med fantastiska "Beware the Beast"! "Sunday Lunch" med sin svettblöta elgitarr och saxofon låter som vinjettmusiken till någon bortglömd TV-serie.
Skivan är ett konceptalbum tänkt som soundtracket till en fiktiv slasherfilm. Varje låt har en (otroligt barnförbjuden!) musikvideo, som alla hänger ihop i ett "Carpenter Brut-universum" och berättar en historia om den fiktiva staden Midwich, en seriemördare på vift, hårdrocksstjärnan "Bret Halford", och en satanisk kult. Leather Teeth plockar från olika flugor och företeelser som det rosaskimrande årtiondet hade att erbjuda, och destillerar ett härligt 80-talskoncentrat.
(Som sagt. Högra videon, "Beware the Beast" är en av de snällare men fortfarande NSFW och inte ett lysande exempel på barnfilm. Den vänstra videon är en regisserad liveshow och nästan harmlös.)
22 februari, No Quarter Prod
Har vi nått peak 80-talsnostalgi ännu? Kanske. Antagligen. Men än finns det att hämta, hos franska Carpenter Brut och hans första regelrätta fullängdsalbum, då 2015 års Trilogy egentligen är en EP-samling.
I Leather Teeth blir det några täta, fläskiga synt-bangers i stil med landsmannen Perturbator och Carpenters egna tidigare verk, till exempel öppningsspåret "Leather Teeth", och diaboliska "Inferno Galore". Men det förekommer också en hel del ostig elgitarr runt om på albumet, där höjdpunkten är när Carpenter Brut går total hårsprejsmetal med fantastiska "Beware the Beast"! "Sunday Lunch" med sin svettblöta elgitarr och saxofon låter som vinjettmusiken till någon bortglömd TV-serie.
Skivan är ett konceptalbum tänkt som soundtracket till en fiktiv slasherfilm. Varje låt har en (otroligt barnförbjuden!) musikvideo, som alla hänger ihop i ett "Carpenter Brut-universum" och berättar en historia om den fiktiva staden Midwich, en seriemördare på vift, hårdrocksstjärnan "Bret Halford", och en satanisk kult. Leather Teeth plockar från olika flugor och företeelser som det rosaskimrande årtiondet hade att erbjuda, och destillerar ett härligt 80-talskoncentrat.
(Som sagt. Högra videon, "Beware the Beast" är en av de snällare men fortfarande NSFW och inte ett lysande exempel på barnfilm. Den vänstra videon är en regisserad liveshow och nästan harmlös.)
3.
Mark Kozelek
11 maj, Caldo Verde Records
Mark Kozelek var med på 2017-listan också, men då under namnet Sun Kil Moon med det orimliga två timmars eposet Common as Light and Love Are Red Valleys of Blood. 2018 släppte den flitiga singer-songwritern både ett nytt Sun Kil Moon-album och detta självbetitlade under sitt riktiga namn, och Mark Kozelek är definitivt det jag gillar bäst av de två.
Jämfört med Sun Kil Moon's senaste verk har detta samma oerhört detaljerade, planlösa texter, fulla med sidospår och associationer. Det är samma prat-sång, och fortfarande långa, repetitiva låtar där inte så mycket händer. Skillnader finns också, det här är betydligt mer avskalat och enkelt. För det mesta är gitarr det enda ackompanjemanget. Texterna känns lite mer "rytmiska" och är också lite... roligare? På något sätt gör de minimala arrangemangen detta mer "finstämt" än Sun Kil Moon, och det framstår som lättlyssnat och avslappnat i jämförelse. Detta album är ju bara 90 minuter långt också, så i princip en EP... De enkla gitarrackompanjemangen är stämningsfulla medan Mark berättar sina anekdoter om allt mellan himmel och jord. Gillar skarpt.
11 maj, Caldo Verde Records
Mark Kozelek var med på 2017-listan också, men då under namnet Sun Kil Moon med det orimliga två timmars eposet Common as Light and Love Are Red Valleys of Blood. 2018 släppte den flitiga singer-songwritern både ett nytt Sun Kil Moon-album och detta självbetitlade under sitt riktiga namn, och Mark Kozelek är definitivt det jag gillar bäst av de två.
Jämfört med Sun Kil Moon's senaste verk har detta samma oerhört detaljerade, planlösa texter, fulla med sidospår och associationer. Det är samma prat-sång, och fortfarande långa, repetitiva låtar där inte så mycket händer. Skillnader finns också, det här är betydligt mer avskalat och enkelt. För det mesta är gitarr det enda ackompanjemanget. Texterna känns lite mer "rytmiska" och är också lite... roligare? På något sätt gör de minimala arrangemangen detta mer "finstämt" än Sun Kil Moon, och det framstår som lättlyssnat och avslappnat i jämförelse. Detta album är ju bara 90 minuter långt också, så i princip en EP... De enkla gitarrackompanjemangen är stämningsfulla medan Mark berättar sina anekdoter om allt mellan himmel och jord. Gillar skarpt.
2.
Dead Magic
2 mars, City Slang
Anna von Hausswolff har spelat in sedan 2010, men Dead Magic är det första som hamnat på min radar. Och det är ju synd för det här är hur bra som helst. Två saker utmärker sig mer än resten: För det första kyrkorgel. När jag lyssnar hastigt på lite av bakkatalogen verkar det som att tidigare skivor har varit än mer orgel-drivna historier. Här är den ett av många instrument och dominerar inte, men ger ändå en speciell prägel. I solo-orgel-stycket "The Marble Eye" hypnotiserar von Hausswolff lyssnaren med arpeggio-malande och en mörkt majestätisk melodi. I avslutande "Källans återuppståndelse" lägger orgel och synt an evighetslånga tonmattor som försätter en i stillhet.
För det andra har vi sången. Herrejävlar, sången. Kraftfull, uttrycksfull, med enorm dynamik och stort omfång. I "The Mysterious Vanishing of Electra" bältas texten fram med en raspig röst på maxvolym, och emellanåt skickar hon iväg enorma tjut som framkallar kalla kårar. I första delen av "The Truth, the Glow, the Fall" sjunger hon lågmält, eteriskt och överdubbat med stämmor till den långsamt stigande och sjunkande orgeln medan fiolkvittranden ekar som vilsna fåglar. I början av "Ugly and Vengeful" mumlas en ohörbar besvärjelse om och om.
Musik som skapar en egen liten värld.
2 mars, City Slang
Anna von Hausswolff har spelat in sedan 2010, men Dead Magic är det första som hamnat på min radar. Och det är ju synd för det här är hur bra som helst. Två saker utmärker sig mer än resten: För det första kyrkorgel. När jag lyssnar hastigt på lite av bakkatalogen verkar det som att tidigare skivor har varit än mer orgel-drivna historier. Här är den ett av många instrument och dominerar inte, men ger ändå en speciell prägel. I solo-orgel-stycket "The Marble Eye" hypnotiserar von Hausswolff lyssnaren med arpeggio-malande och en mörkt majestätisk melodi. I avslutande "Källans återuppståndelse" lägger orgel och synt an evighetslånga tonmattor som försätter en i stillhet.
För det andra har vi sången. Herrejävlar, sången. Kraftfull, uttrycksfull, med enorm dynamik och stort omfång. I "The Mysterious Vanishing of Electra" bältas texten fram med en raspig röst på maxvolym, och emellanåt skickar hon iväg enorma tjut som framkallar kalla kårar. I första delen av "The Truth, the Glow, the Fall" sjunger hon lågmält, eteriskt och överdubbat med stämmor till den långsamt stigande och sjunkande orgeln medan fiolkvittranden ekar som vilsna fåglar. I början av "Ugly and Vengeful" mumlas en ohörbar besvärjelse om och om.
Musik som skapar en egen liten värld.
1.
You Won't Get What You Want
26 oktober, Ipecac Recordings
Årets mest obehagliga och suggestiva album kom inte från nåt extrembrutalt tekniskt dödsdoomcore-band, utan från Rhode Island, där noise-rockarna Daughters huserar. Melodier och sånt, det är överskattat va? Här består instrumenteringen mestadels av lager på lager av metalliska klonganden och banganden, oharmoniska förvrängda gitarrackord, dundrande trummor, tjutande som av sirener, och rundgång. Sången är ett anti-melodiskt ropande.
Ibland blir det ändå lite melodier, som i refrängen till "Satan in the Wait", när Alexis Marshall "sjunger" "This world is OPENING UP!" över en glänsande melodi. På "Less Sex" tar oljuden ett steg tillbaka för att släppa fram en regelbunden basgång och Marshalls faktiskt riktiga sång den här gången. "The Reason They Hate Me" är det spår som mest liknar en vanlig rocklåt med vers-refräng-brygga-struktur, faktiska riff och såna grejer, som ett Nine Inch Nails uppskruvat till elva.
Albumets stämning blir inte mindre obehaglig allt efterhand. "Ocean Song" berättar om "Paul" som helt plötsligt en vanlig dag tappar greppet, drabbas av panik, och ja, springer iväg till havet? Till ljudet av en mekanisk rytm, och i slutet, en raspig distorsion som bara stegrar i volym. Avslutande "Guest House" manglar och dundrar obönhörligt medan Marshall sjunger om ett hus han till varje pris måste ta sig in i, men alla ingångar är låsta. "Let me in!" - mer och mer desperat medan musiken stegras - "Let me in! Let me in!".
Det är inte speciellt skojigt, men det är så sjukt bra.
Detta var allt för den här gången. Ha det så gott.
26 oktober, Ipecac Recordings
Årets mest obehagliga och suggestiva album kom inte från nåt extrembrutalt tekniskt dödsdoomcore-band, utan från Rhode Island, där noise-rockarna Daughters huserar. Melodier och sånt, det är överskattat va? Här består instrumenteringen mestadels av lager på lager av metalliska klonganden och banganden, oharmoniska förvrängda gitarrackord, dundrande trummor, tjutande som av sirener, och rundgång. Sången är ett anti-melodiskt ropande.
Ibland blir det ändå lite melodier, som i refrängen till "Satan in the Wait", när Alexis Marshall "sjunger" "This world is OPENING UP!" över en glänsande melodi. På "Less Sex" tar oljuden ett steg tillbaka för att släppa fram en regelbunden basgång och Marshalls faktiskt riktiga sång den här gången. "The Reason They Hate Me" är det spår som mest liknar en vanlig rocklåt med vers-refräng-brygga-struktur, faktiska riff och såna grejer, som ett Nine Inch Nails uppskruvat till elva.
Albumets stämning blir inte mindre obehaglig allt efterhand. "Ocean Song" berättar om "Paul" som helt plötsligt en vanlig dag tappar greppet, drabbas av panik, och ja, springer iväg till havet? Till ljudet av en mekanisk rytm, och i slutet, en raspig distorsion som bara stegrar i volym. Avslutande "Guest House" manglar och dundrar obönhörligt medan Marshall sjunger om ett hus han till varje pris måste ta sig in i, men alla ingångar är låsta. "Let me in!" - mer och mer desperat medan musiken stegras - "Let me in! Let me in!".
Det är inte speciellt skojigt, men det är så sjukt bra.
Detta var allt för den här gången. Ha det så gott.
