20.
The Spearwound Salvation
22 mars, Shadow Records
Först ut har vi debutanterna Ultra Silvam, och här går det minsann undan i ett album som är rivigt, lagom kort, och väldigt svårt att inte digga. Blixtrande blast beats och skitiga gitarrer sprutar högljudd, energisk black metal ur högtalarna, nästan med antydningar mot punk. Det är aggressivt men fullt med grymma riff och spännande små melodiska slingor, ibland nästan lite folkliga. Texterna som gastas fram är härligt blasfemiska tirader på engelska och svenska.
Klövar klapprar i takt till satanisk änglaslakt
Likt ett monument över den ledes eviga makt
Det där vill man ju ha broderat och hängt på väggen.
19.
Schlagenheim
21 juni, Rough Trade Records
Näst ut (vimmel)kantig, experimentell rock från London. Första låten "953" sätter standarden med ett ettrigt femtaktsriff över lite rundgång, plötsligt en halvtakts breakdown, en sidotung sextakt som snart jämnar ut sig, blir till akustiskt plock lagom till versen. Nästan normal musik en stund, sen 20 sekunder kakafoniskt kaos där alla instrument spelar så många olika toner samtidigt som möjligt, riffen igen i dubbel takt och sen världens ritardando ner till sirapshastighet, kompat med rundgång och akustiskt tremolo-oljud. Det var låt 1. Alla låtar är inte alls lika intensiva, i påföljande "Speedway" exempelvis blir det betydligt mera chill om än inte särskilt melodiskt, med lätt olycksbådande dissonanta ackord.
Sången är väldigt egen med en udda inställning till melodi, frasering, och uttal på ett sätt som inte riktigt går att beskriva i text. Ibland repeteras någon fras om och om igen som om den fastnat ältandes i skallen, till exempel i "bmbmbm" som nästan bara består av olika permutationer av orden "She moves with a magnificent purpose" till ett trumkomp och en bas som hamrar ett B om och om igen.
Lite konstigt, men med en fängslande dragningskraft.
18.
Antichrist Rise to Power
5 april, Nuclear War Now! Productions
Kanadensiska Departure Chandelier släpper sin första fullängdare, trettiofyra minuter simplistisk, melankolisk black metal som om tiden stannade någonstans på 90-talet. Låtarna består av ett par tre enkla, suggestiva riff kryddade med smakfulla, atmosfärhöjande fängelsehåle-syntar. Produktionen är rå men kudos för att man inte försöker dölja felspelen med dammsugarbrusigt kvasi-kassettbandsljud, utan allt hörs tydligt. Här tas nämligen inga omtagningar tills allt sitter som programmerat, utan små halkningar och ojämnheter bevaras för eftervärlden.
Och sen så har vi det här med Napoleon. Japp, Departure Chandelier är alltså ett konceptband vars grej är den lille fransmannens liv och (framför allt) död… Med djävulsdyrkande undertoner... Med fantasieggande, låttitlar som "A Sacrifice to the Corsica Antichrist" eller "Outro (Exile on the Jagged Cliffs of Saint Helena)", och en besynnerlig omslagsbild, kan man inte göra annat än lyfta på både hatten och ögonbrynen åt det nyskapande ämnesvalet.
17.
Infest the Rats' Nest
16 augusti, Flightless Records
Sen har vi sjumannagruppen från Australien som vägrar stå still. Med en arbetsnarkomansk takt matar de ut album efter album, och aldrig två i samma musikgenre. Efter boogie-rock på Fishing for Fishies, släppte de samma år Infest the Rats' Nest, sitt första renodlade metal-album. Det serveras 9 låtar thrashig metal med klassiskt sound men en egen, lätt psykedelisk / progressiv, Gizzardsk prägel.
Temat är omvärldsobservationer med science fiction-anstrykning i en semi-sammanhängande story. "Planet B" med sina tuggande thrashriff berättar hur jorden blir obeboelig av miljöförstöring, och "Mars for the Rich" en svängigare låt om hur de rika flytt den ruinerade jorden, till den röda planeten. Aggressiva "Organ Farmer" är lätt att läsa som en kommentar om köttindustrin och i Black Sabbath-gungiga "Superbug" härjar en antibiotikaresistent superbakterie. Efter att både jorden och Mars räknats ut som dystopier provar vi på B-sidan lyckan på Venus men Slayer-doftande "Hell" som avslutar skivan antyder att inte det heller slutar särskilt väl…
16.
Frost
9 augusti, Blues Funeral Recordings
Till glädje är Besvärjelsen redan tillbaks med en drygt halvtimmeslång EP finfin stoner/psych. Fullängdaren Vallmo dessförinnan hade lite mera genrebredd, medan de fem spåren på denna EP håller sig hyfsat inom samma tempo och stil. Mindre doom denna gången. Men å andra sidan tusan om inte detta är ännu lite mera helgjutet och kvalitetssäkrat. Får ingen "bortklippta-låtar-från-fullängdaren"-känsla, utan snarare fem nya grymma idéer som pekar framåt. Tunggungande riff, riktigt snygga refränger, och fortsatt asbra sång. Vad mer kan man säga. Kör ba'.
15.
Come My Love
15 november, Playground Music Scandinavia
"Keep It Inside" är liknande i stil, också väldigt bra, men i tredje spåret blir det andra bullar med en malande gotisk rocklåt, betydligt mer påminnande om Miman än övriga. Därefter titelspåret "Come My Love", en finstämd, stillsam, tröstande piano- och keyboard-baserad ballad.
Och sen är det tyvärr slut! Japp, detta är bara en tjugo minuters EP till mitt stora förtret. Kort, men ack så bra.
14.
The Origin of My Depression
14 februari
Xandra "Uboa" Metcalf från Australien har gjort musik som nästan ingen lyssnat på sedan 2010, men plötsligt händer det, och 2019 fick The Origin of My Depression relativt stor uppmärksamhet runtom internet. Det är experimentell ambient / oljud som rör sig (ofta med abrupta kast) mellan lågmälda ljudmattor, oroväckande klickande och plongande ljud, desperat skrikande, lite flyktiga gitarrer, diverse klipp och småbitar, och väggar av dist och oljud som är så högljudda att de går rätt in i hjärnan. Riktigt bra ljud (i genren), ja förvånansvärt bra för att vara ett hittills totalt okänt enpersonsprojekt från Bandcamps obskyra djup. Albumet handlar om, med artistens egna ord, "dysphoria, suicide, transmedicalism, God, and late transitioning". Inte jätteupplyftande. Men kompromisslöst, självutlämnande, brutalt, bräckligt, finstämt, sorgset, desperat, låter bra, och träffar som en tegelsten.
13.
Animated Violence Mild
16 augusti, Sacred Bones Records
Inte lika bra som förra fullängdaren World Eater från 2017, är Blanck Mass-släppet från 2019, Animated Violence Mild. Inte ens i närheten faktiskt. Men det visar sig att inte lika bra som något riktigt jäkla svinbra, är fortfarande… väldigt bra!
Efter ett kort intro bär det av med "Death Drop", en industriell historia med distad ohörbar sång, men med en "refräng" med ett lite trance-igt syntriff. Nästa spår "House vs. House", tar trancen ett steg till, och drivs ännu mer av upplyftande melodier och sönderklippta sångsamplingar, en oväntat optimistisk riktning jämfört med den ofta annars mer dystopiska stämningen man vande sig vid från World Eater. "Hush Money" forsätter i samma ljusare stil innan läget åter blir lite mer aggressivt i "Love Is a Parasite" med sitt superdistade treackordsriff.
Är detta World Eater 2? Jag skulle säga nej, det är definitivt sin egen grej, och det ska man nog vara glad för. Ser redan fram emot vad Benjamin John Power ska hitta på näst.
12.
Cairn
6 september, Gilead Media
Ännu ett enpersonsband finner vi med מזמור (mizmor, "psalm" på hebreiska) vars enda medlem går under beteckningen A.L.N. Hans Cairn är inte en platta som råkade ha fyra låtar, utan ett enhetligt verk, en nihilistisk förklaring i fyra satser. I "Desert of Absurdity" finner sig berättaren i en absurd värld utan inneboende syfte, och söker efter mening utifrån ett vägskäl med tre vägar.
Three lie before me: faith, death, consent.
I "Cairn to God" och "Cairn to Suicide" bygger berättaren ett röse (cairn) som en varning, vid de förstnämnda två "vägarna". Kanske som fången i en labyrint som ritar kritstreck på väggarna för inte gå i cirklar. För att i avslutande "The Narrowing Way" finna acceptans och skapa sin egen mening i universum.
Eller, med färre ord: Nietzsche.
Och musikaliskt? De fyra spåren är varsin monolit på mellan tio och arton minuter. Ibland matas det på med black metal i mellantempo, ibland långsam dödsdoom, och ibland närmar sig tempot stillastående i funeral- eller till och med drone-aktiga passager. Oavsett de olika tempon är ljudbilden alltid konsekvent, med tyngd och substans. Sången är ett riktigt kompetent, gutturalt growl men svänger också sig med vildvittretjut och andra utsvävningar ibland som livar upp (i jämförelse…).
En tydlig vision från start till slut, detta är en riktigt genomtänkt och målmedveten skiva.
11.
Spiritual Instinct
25 oktober, Nuclear Blast
Alcests drömska metall har fått något mer tyngd och rytm på senaste skivan jämfört med föregångaren Kodama, men är fortfarande omisskännligt Alcest. Lite mer riffighet, som "Protection" med sitt sextaktsriff i för-verserna. Det är inte många procent black metal den här gången. Majoriteten av sången är ren, med bara vissa små growl-passager här och där. Texterna är trösterik poesi på franska.
Les houles de la mer
Sont une armure
Nous protégeant
Lorsque le jour s’étrangle
(The swell of the sea
Is a suit of armor
To protect us
When day expires)
Fint. Alcest har hittat sitt specifika sound och sedan ägnar man albumen åt att förfina det och göra ganska subtila variationer albumen emellan. Det duger gott.
10.
Sonic Citadel
11 oktober, Thrill Jockey Records
Nu blir det annat oljud i skällan, när Rhode Island-borna i Lightning Bolt tar ton. Från första sekunden i "Blow to the Head" försöker oljudsrocken hamra sig igenom skallbenet på lyssnaren med överstyrda, dundrande pukvirvlar. Gitarrerna och sången som börjar skräna en melodi upp och ner, upp och ner, är även de distade till tusen. Det är sanslöst högljutt fast tydligt, aggressivt fast med noga måttad precision, intensivt men satiriskt lekfullt. I nämnda "Blow to the Head" frågar sig sångaren samma sak som Totalt Jävla Mörker år 2000: "Vem fan styr?" I "Air Conditioning" räknar han upp en lång önskelista med alla orimliga lyxprylar han önskar sig, över ett repeterande start-stopp-riff. Många låtar har ett sådant riff som spelas en väldans massa gånger med lite olika variationer. Men ibland spejsas det ut i mer abstrakta, flummiga, (men fortfarande lagom oljudande) psykedeliska strängbändningar. Trummorna är sjukt ösiga.
I, I want to rage until my dying day
And you, I would be psyched if you do the same
9.
The Woods
11 januari, Version Studio
Erik Nilsson och Jakob Berglund har spelat post-rock sedan 2007 under epitetet A Swarm of the Sun och har aldrig släppt en besvikelse än så länge. Från den lite sludgigare begynnelsen med EP:n The King of Everything har tendensen för varje släpp pekat gradvis åt längre låtar, lägre tempo, och glesare arrangemang. På The Woods är vi nere på tre spår à 13 minuter styck. I första spåret "Blackout" spelar piano och cello en enslig melodi till regelbundna pukslag. Orgel smyger in, ren gitarr, sen ekodränkta post-rock-gitarrer med lite dist och trumkompet lägger till fler slag, och vips har det kommit smygande en monumental vägg av ljud.
Först i nästa låt, titelspåret, kommer Erik Nilssons tystlåtna sång in i bilden, över nära stillastående orgelborduner. Efter några minuter börjar det plockas en gles gitarrslinga med evighetslångt eko, och… ni fattar galoppen. Lager läggs på lager till en dyster men delikat lasagne. A Swarm of the Suns tredje fullängdare är inget för den som har bråttom, men om man har lite tålamod är det en stämningsfull, mörk resa.
8.
A Dawn to Fear
20 september, Metal Blade Records
Det dröjer förvånansvärt kort in på första spåret "The Silent Man" innan Cult of Luna kommer till saken, med ett tungt riff och ett hårt obönhörligt drivande ¾ trumkomp med accent på varje fjärdedel. Man sugs effektivt rakt in i albumet. Men genren de verkar i definieras trots allt i termer av lååånga, expansiva, gradvis utvecklande låtar, och A Dawn to Fear visar sig inte heller vara ett undantag. Albumet är en mastodont på 79 minuter och det finns senare gott om utrymme för glesa, långsamma partier. Musiken följer lager-på-lager-principen för en detaljrik ljudbild som frammanar en karg och ödslig miljö. Omväxlande meditativt, melankoliskt, och brutalt. Cult of Luna bryter inte extremt mycket ny mark här, men gör det de gör med väldans hög kvalitet.
7.
Esoteric Oppression
22 februari, Agonia Records
Denna Stockholmskvartett har onekligen tagit en eller annan sida ur Cult of Lunas katalog. Ställd invid A Dawn to Fear är Esoteric Oppression en aning mer svävande och mindre tryckande, stämningen är något mer melankolisk och något mindre aggressiv, och det är mer "post" i post-metall-lådan. Det bara mal och mal? Nja, mellan de tunga, krossande gitarrerna och growlandet av dystopiska texter lämnas det plats åt elektroniska svepande syntbrummanden och andra påhitt. Bandet har i tidigare alster trixat med luriga taktarter här och där, så även på detta album, speciellt på andra spåret "Motioneless in Oceania" med sitt polyrytmiska startriff och ⅞-takt framåt mitten. I "Utopia" permuteras ett ackord på ett sätt som för tankarna till Arvo Pärt's "Variations for the Healing of Arinushka". Med ett stort antal ljudlager bygger The Moth Gatherer upp en detaljrik och stämningsfullt massiv atmosfär.
6.
Hidden History of the Human Race
22 november, Dark Descent Records
Hidden History of the Human Race påminner mig en del om mexikanska bandet The Chasm, även om det säkert finns andra mer välkända band jag hade kunnat namedroppa om jag varit bättre inlyssnad på äldre dödsmetall i den progressiva / tekniska skolan. Hur som helst rör det sig om genomkomponerade låtar med hög riffomsättning. Inte många takter spelar de galet duktiga musikerna i bandet samma riff, taktart, eller tempo innan de hittar på något annat. Det är också mitt enda klagomål, att ibland hör man ett fett riff i fyra sekunder som hade kunnat gå några varv till och sätta sig, men det sjuka är att nästan varenda nytt riff som följer är asbra ändå.
Efter två tydligt dödsiga låtar spejsar vi till det i lämpligt betitlade "Inner Paths (To Outer Space)" där vi virvlar fram igenom någon kosmisk portal till ambienta syntmattor, ekosatt gitarrskrap och trummor.
Fjärde spåret är lika lång som de tre första tillsammans, och har den Bal-Sagothlånga titeln "Awakening from the Dream of Existence to the Multidimensional Nature of Our Reality (Mirror of the Soul)". Det är en arton minuters mastodont med fler riff än vissa andra bands hela skivkatalog. Obligatorisk lyssning för döds-fans.
Omslaget målat av Bruce Pennington är också jäkligt snyggt, föreställande en alien som tar sig en funderare.
5.
When a Shadow Is Forced Into the Light
25 januari, Century Media
Swallow the Sun tänder omedelbart intressets glödlampa i doom-lyssnarens frontallob, för titelspåret som inleder When a Shadow Is Forced Into the Light är något så oväntat som en doom metal-låt… i dur! Ja till stor del i alla fall. Finstämda verser med ren sång passerar in i triumferande refränger med growl och glittrande stråkar. Riktigt snyggt. Skrianden av tranor leder oss in i påföljande "The Crimson Crown", som är desto mer vemodig men riktigt vacker, en svinbra doom-ballad. Texten antyder en mytisk skapelseberättelse.
The crimson crown fell from the blood red sky
Through the golden clouds
Out from the crown grew mountains and the skies
Out from the diamond drops, the sea and stars
Snygga, abstrakta, poetiska texter med naturnära motiv klär övriga låtar också. Efter det ambitiösa trippel-albumet Songs From the North för några år sen, har Swallow the Sun denna gång givetvis gjort ett enklare och mer fokuserat album, men med en hejdundrande kvalitet. Albumet är en närmast mästerlig uppvisning i doom som både är modern, atmosfärisk, vacker, och "catchy" med jävligt starka refränger.
4.
There Existed an Addiction to Blood
18 oktober, Sub Pop Records
By the Christians, it is written that in the black Myrthian age
There existed an addiction to blood
Det klippet från en vampyrfilm från 1973 är ursprunget till titeln på detta album. Men alla filmmonster är metaforer för någonting, och det är främst helt levande människors blodlust som är albumets tema. Med ens stor dos skräckfilmsinspiration, med experimentella, industriella, distade, mörka, skruvade beats, och med svindlande bra flow, berättar hip hop-gruppen Clipping ett tiotal rysliga historier.
Varje spår har sitt koncept och sin berättelse, samtidigt som allihop hänger samman i det övergripande temat om våld, blodsutgjutelse, och fasa. "Blood of the Fang" sätter ovan klipp och referenser från vampyrfilm, jämte en amerikansk historiebeskrivning om svart aktivism och vit rasism. "Nothing Is Safe" berättar om ett tillslag mot en knarkhåla från gangsternas perspektiv, över ett klinkande skräckfilmspiano och en mörk elektronisk basgång. Gruppens rappare Daveed Diggs beskriver tystnaden när alla ljus släcks, alla gömmer sig, väntar… och sen hur helvetet bryter lös, skotten börjar vina, fönstren exploderar… Man kan se det framför sig som en filmscen.
Andra låtar är mer explicita och desto mer ohyggliga i tematik. "La Mala Ordina" är en till gansterfokuserad låt, och ännu ett exempel på referenser till skräck/thriller-film, med samma titel som en italiensk exploitation-film från 1972. Texten beskriver horribel tortyr och våld i maffiamiljö och slutar med att allt försvinner in i en vägg av brus och oljud som pågår i två minuter. "The Show" är en extremt obehaglig historia om internet-sänd live-tortyr. Och sen har vi "Story 7" som är ett rätt så rakt upp och ner skräckfilmsscenario, om en kvinna som förvandlas till en varulv, och nästan skojfriskt, jämfört med en del annat.
Clipping växlar helt oförblommerat mellan låtar som uppenbarligen är djupt genomtänkta, referenstunga, och intellektuella, och andra där man blir desto mer osäker på om det finns någon djupare mening eller om de bara är gjorda för att vara så våldsamma och otäcka som möjligt. Men stämning, det sätter de i alla fall. Albumets sista ord handlar om någon som står vid en kant, ett stup, bokstavligt eller metaforiskt, vem vet.
Come on and rock, rock
Back to the edge and then up to the tip, it's not, not
Nice, the ropes are tight enough to hold but never burn
That would defeat the purpose, nothing beneath the surface
Och sedan får vi lyssna till ett piano som brinner upp i arton minuter.
3.
Caligula
19 juli, Profound Lore Records
Få album från förra året var lika suggestiva, mörka, och utlämnande som Lingua Ignotas Caligula. Klassisk liturgisk musik och psalmer blandas med industriellt oljud i majestätiska undergångsmarscher, och till det Kristin Hayters sång. Ja jävlar vilken sång. Ibland melodisk, stark, kraftfull, påminnande om sångare som Anna von Hausswolff och Lisa Gerrard, ibland desperat aggressivt skrik. Produktionen är även den galet bra på att hantera bredden av musikaliska uttryck från högljudda krascher och drön, distade vettlösa skrik, till cello, piano, och visksång. Väl exemplifierat av "If the Poison Won't Take You My Dogs Will". Texterna är personliga om övergrepp, hat, och hämnd.
The bitter blood of many foes sustains me
And heavy is my hammer, swinging 'round
And soft are their throats
And soft are their skulls
And fragrant is my many flower'd crown
Pust. Ett utmanande album svårt att värja sig ifrån.
2.
True North
19 juli, Profound Lore Records
"Norsk metal i de progressiva domänerna med rötterna i black metal-scenen" är ju nästan som en egen scen eller genre vid det här laget, och där har Borknagar jobbat på flitigt i uppåt 25 år även om jag inte kan kalla mig inlyssnad på katalogen. True North är hur som helst deras elfte album, och gör mig sugen på att kika bakåt, även om det visst skett några förändringar till detta släpp. En av deras tidigare tre sångare, Andreas "Vintersorg" Hedlund har hoppat av, vilket leder till att de två kvarvarande delar på bördan - Lars Nedland och Simen "ICS Vortex" Hestnæs, den senare även känd från Dimmu Borgir och Arcturus.
Och sånginsatserna är verkligen grymt, grymt bra här. Från black metal-fräs till stilig tenorstämma. Efter bara några sekunders avlägsna åskknallar in i öppningsspåret "Thunderous" dundrar gitarrer igång med ett drivande trumkomp och texten:
Up high and far away, where the air is clear
A vast horizon shimmers
The cold wind seems to carry the light away
As the earth's rotation closes the day
Beyond the towering peaks
Recurring shadows bow deep
Into the raging rivers
Låtarna är mellan fem och nio minuter långa. Musikaliska idéer återkommer med små variationer, eller i olika kontext med olika lager ovanpå och under. I "Up North" till exempel, lyssna på alla olika variationerna på melodin i gitarrerna. Vissa låtar är ösiga dängor som nämnda "Thunderous" och upplyftande, överjävligt driviga "Up North" med ICS snirkliga, episka "Up - NoooOOooOORTH!". Vissa långsammare och mer eftertänksamma som "Wild Father's Heart" och avslutande mystiska "Voices". "Into the White" är nog den "tyngsta" låten, men varenda en är välgjord.
Texterna handlar om naturens majestät och storhet, om både människans och mänsklighetens relation till den. Temat är tydligt, begripligt, genomgående, genomtänkt, och rikt att ösa ur. Fan vad bra.
1.
H.A.Q.Q.
12 november
Det finns olika sätt att innovera på, att skapa sig en egen nisch, när det gäller musik. Många artister kör "mixer"-metoden. Man tar två, tre, eller fler skilda genrer, och så blandar man dem till en helhet som ingen gjort tidigare.
Detta är inte så Hunter Hunt-Hendrix, låtskrivare i Liturgy, jobbar. För honom handlar det mer om att uppfinna sitt helt eget musikaliska språk. "H.A.Q.Q." står för "Haelegen above Quality and Quantity" och Hendrix mål är att kanalisera en metafysisk filosofi som han uppfunnit, genom musiken. Eller nåt sånt... Man törs väl säga att grunden kommer ur black metal, men de övriga ingredienserna… De är svåra att härleda. Det påminner inte mycket om någonting annat som jag har hört i alla fall, ja, utom Liturgys tidigare album. Förra, The Ark Work, gick för mig över svårlyssningshetens gräns med sina pipande midi-syntar och konstig omelodisk halv-rappig sång. Dessa saknas tack och lov på H.A.Q.Q. Här bjuds dock på harpor, medeltida japanska flöjtar, stråkensemble, klockspel, och en och annan glitchig elektronisk effekt.
Men det är ändå inte instrumenteringen som är mest speciell, utan kompositionerna. Detta är som modern klassisk musik, fast skriven för metal-orkester. "Pasaqalia" med sin repetitiva, polyrytmiska malande figur i rytmgitarrerna, medan stråkensemble spelar en vemodig melodi bakom. Slutet på "Virginity" med sina ljusa körer som sjunger en stegrande melodisk figur tillsammans med tremologitarrerna, tills det bryter loss i en sista supernova av intensitet. "God of Love" återupptar den rytmiska figuren från "Pasaqalia" fast på kör istället, och med ett upprepande sex toners arpeggio över.
Taktarterna är inte bara komplexa, de är mer flytande än vad som är brukligt i rock eller metal. Trummorna, helt överjävligt trakterade av Leo Didkovsky, sitter liksom inte bara och håller takten, utan flyter med i kompositionernas intensitetgrader, fram och tillbaka. När virvlarna accelerar upp till helt vansinniga hastigheter uppgår de från rytminstrument till bara texturering.
Att H.A.Q.Q. skulle knipa förstaplatsen var så gott som givet första gången jag hörde detta albums sluttoner klinga ut. Detta är nämligen något av det mest egna, unika, och innovativa som gjorts inom metal på vet ej hur länge.
Det var allt för den här gången. Håll till godo.
