Från EUs mest generösa land vad gäller asylrätt, till så restriktiv som är möjligt utan att bryta mot internationell rätt, inom loppet av några veckor.
Ingen ska få permanenta uppehållstillstånd, inte heller barn. Alla ska försöka leva sina liv utan att veta om de kommer bli utvisade om något år. Ett enormt hinder för integration givetvis, förutom att det i det korta perspektivet kommer att öka myndigheternas belastning.
Ensamkommande barn utan rätt papper ska genomgå medicinska undersökningar för att få sin ålder fastställd. En metod som är helt osäker och orättssäker. Eftersom metoden inte har högre konfidens än nuvarande metoder så är det en fullständigt meningslös skenåtgärd som bara syftar till att göra det lite jobbigare att vara ett ensamkommande flyktingbarn.
Men det förutsätter att man över huvud taget kommer in. Utan ID kommer du inte in längre, via buss, tåg, eller båt. Sextio procent av alla flyktingar har inga ID-handlingar.
"Alternativt skyddsbehövande" får inte längre återförenas med sin familj.
Åtgärderna påstås syfta till att fler ska söka sig till andra länder. Sverige stänger för att få andra att öppna sig. Omedelbart följer Danmark efter och vill stänga till. Att vara mer generös än sin granne är lika med katastrof. Kommer Tyskland eller andra länder att följa efter, inspirerade av Sveriges nya hårda linje? Den sista lilla gnistan hopp om solidaritet inom Europa släcks.
Bara härom månaden stod statsministern och sa så här:
Och Åsa Romson och Gustav Fridolin sa så här i ett inlägg från 2014:
Har regeringen verkligen uttömt alla andra möjligheter? Har någon skatt höjts? Att akut höja koldioxidskatten när det krisar skulle ju annars kunna tänkas vara i linje med en rödgrön regering. Har man vänt upp och ner på varje sten i det civila samhället för att hitta resurser och boplatser? Vad har vi vanliga medborgare tvingats uppoffra på grund av denna enorma humanitära kris? Eller hade man inte fått igenom någon annan politik än maximal åtstramning? Men S+MP+C+V utgör ju 181 potentiellt flyktingvänliga mandat i riksdagen mot de övrigas 167.
Regeringspartierna har genom denna historiska helomvändning fullständigt raserat sin trovärdighet. Hur ska någon kunna ta en socialdemokratisk eller miljöpartistisk politiker på orden igen? Hur ska en väljare i framtiden förhålla sig till principer som Löfvén, Romson, Fridolin och andra talar sig varma över? Hur vet vi skillnaden på de principer som kommer gälla, och de som kommer att överges när det blir för politiskt kostsamt?
Det är enkelt att stå upp för sina principer i debattartiklar och tal. Det är svårare att göra det i praktiken när väl läget är skarpt.
Detta är inte ett Sverige att vara stolt över.
Ingen ska få permanenta uppehållstillstånd, inte heller barn. Alla ska försöka leva sina liv utan att veta om de kommer bli utvisade om något år. Ett enormt hinder för integration givetvis, förutom att det i det korta perspektivet kommer att öka myndigheternas belastning.
Ensamkommande barn utan rätt papper ska genomgå medicinska undersökningar för att få sin ålder fastställd. En metod som är helt osäker och orättssäker. Eftersom metoden inte har högre konfidens än nuvarande metoder så är det en fullständigt meningslös skenåtgärd som bara syftar till att göra det lite jobbigare att vara ett ensamkommande flyktingbarn.
Men det förutsätter att man över huvud taget kommer in. Utan ID kommer du inte in längre, via buss, tåg, eller båt. Sextio procent av alla flyktingar har inga ID-handlingar.
"Alternativt skyddsbehövande" får inte längre återförenas med sin familj.
Åtgärderna påstås syfta till att fler ska söka sig till andra länder. Sverige stänger för att få andra att öppna sig. Omedelbart följer Danmark efter och vill stänga till. Att vara mer generös än sin granne är lika med katastrof. Kommer Tyskland eller andra länder att följa efter, inspirerade av Sveriges nya hårda linje? Den sista lilla gnistan hopp om solidaritet inom Europa släcks.
Bara härom månaden stod statsministern och sa så här:
"Europas samarbete föddes ur erfarenheterna från vårt eget fasanfulla krig. I år är det 70 år sedan. Vi sa: ”Aldrig någonsin ska det ske igen.” Vårt samarbete enade Europa efter det kalla krigets slut. Vi sa: ”Aldrig mer murar för att göra skillnad på människa och människa.”
Nu måste vi återigen bestämma vilket Europa vi ska vara. Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor.
[...]
Och vi ska fortsätta vara ett land, som bär solidariteten som vår största stolthet.
[...]
Det är ett Sverige att vara stolt över."
Och Åsa Romson och Gustav Fridolin sa så här i ett inlägg från 2014:
"Vi kommer aldrig att försvåra för människor att komma till Sverige."
Har regeringen verkligen uttömt alla andra möjligheter? Har någon skatt höjts? Att akut höja koldioxidskatten när det krisar skulle ju annars kunna tänkas vara i linje med en rödgrön regering. Har man vänt upp och ner på varje sten i det civila samhället för att hitta resurser och boplatser? Vad har vi vanliga medborgare tvingats uppoffra på grund av denna enorma humanitära kris? Eller hade man inte fått igenom någon annan politik än maximal åtstramning? Men S+MP+C+V utgör ju 181 potentiellt flyktingvänliga mandat i riksdagen mot de övrigas 167.
Regeringspartierna har genom denna historiska helomvändning fullständigt raserat sin trovärdighet. Hur ska någon kunna ta en socialdemokratisk eller miljöpartistisk politiker på orden igen? Hur ska en väljare i framtiden förhålla sig till principer som Löfvén, Romson, Fridolin och andra talar sig varma över? Hur vet vi skillnaden på de principer som kommer gälla, och de som kommer att överges när det blir för politiskt kostsamt?
Det är enkelt att stå upp för sina principer i debattartiklar och tal. Det är svårare att göra det i praktiken när väl läget är skarpt.
Detta är inte ett Sverige att vara stolt över.
Kommentarer
Skicka en kommentar