Hoppsan, jag skrev aldrig klart det här inlägget i vintras, lade det på "att göra senare"-hyllan och glömde sen helt bort det. Bättre jättesent än extremt jävla sent, så här kommer listan över förra årets bästa musik så här strax mer än ett halvår sent!
Jag har också gjort en Spotify-lista. Den innehåller ett par bonuslåtar utöver listan här, och samtidigt saknas någon enstaka som inte huserar på Spotify.
Primitive Man
Caustic
Vi börjar från botten med, ja, den absoluta botten. En bräcklig skalle och en enorm, massiv järnkula representerar Caustic på ett ypperligt sätt. Denver-trion uppbådar något av mest brutala, skitiga, hatiska, tyngsta sludge som mänskliga öron har utsatts för. Gitarrerna är nedstämda till nollstrukna H-ål och framkallar en ogenomtränglig vägg av distorsion, dissonans, och rundgång. Sången är gutturalt tvärbrutal och texterna handlar om att ta hand om varandra och se livet från den ljusa sidan. Nej, vänta nu... Nej, just det, så här går texterna: "Nothing is real / But the inevitability of your cold fucking death / And your heart being ripped from your chest".
Fontän
Fontän
Göteborgsbaserade Fontän rullar ut en mjuk matta av softa beats, syntar som svepande slöjor av ökensand, och halvtrippiga gitarrmelodier. Lättlyssnad och trevlig musik som i hörlurar kan göra till och med en tur ut i spårvagnstrafiken en fredageftermiddag till en mera lugn och harmonisk upplevelse. Ett riktigt snyggt abstrakt omslag dessutom.
Enslaved
E
Enslaved har kjempat på sedan 90-talet då black metal var det enda som gällde i Norge. Numera finns svartmetallens element endast kvar som ingredienser bland flera andra i bandets progressiva metallgryta. På deras femtonde(!) album, döpt till E, finns driviga, mer raka black metal-partier, rytmiskt intressanta prog-riff, growl och ren sång, och små bitar av sax och hammond. Enslaved består helt uppenbarligen av riktigt duktiga musiker som verkligen vet var de gör, och albumet känns genomtänkt, hela tiden intressant med få svaga punkter, och avslutas med en otippad cover på Röyksopps "What Else Is There".
Algiers
The Underside of Power
Atlandabandet Algiers blandar här på sitt andra album så många genrer så man inte ens kan hålla räkningen. Hip-hop, post-punk, industri, soul(?). Piano-jammande, samplade beats och körer, distade och skrapande preparerade instrument, synthar, och några rena skräckfilms-mellanspel. Och så det mest utmärkande elementet: Franklin James Fishers sång, som framför de hårt politiska texterna med otrolig känsla, kraft, och inlevelse. På något sätt håller allt detta ihop som om det vore den naturligaste kombinationen av instrument och stilar, och resultatet blir ett album som verkligen sticker ut och hamnar i ett helt eget fack i minnet.
The Guilt
The Guilt
Förra årets album av Dödsvarg hade på ett av spåren ett gästspel från två musiker endast kända som Emma och Tobias. Visar sig att dessa Malmöiter också utgör ett eget band, och det är The Guilt som nu kommer med sitt självbetitlade debutalbum. Det som vankas är en rivig danspunk-attack. Tobias hanterar de punkiga eller till och med industriella gitarrerna, studsiga syntarna och disco-trummorna. Emmas råa sångröst sitter helt rätt, och allt blir en medryckande mix av ilska och lekfullhet. Energiinjektion!
Elder
Reflections of a Floating World
Från första tonerna sätter Elder stämningen för Reflections. Ett rullande riff, som vågor på ett elektriskt hav. Kluriga licks och rikligt med synkoperingar och taktartsskiften. Progressiv rock med psykedelisk anstrykning. Först tyckte jag faktiskt inte detta var något speciellt, men efter att ha lyssnat några gånger till så kändes det mer och mer helgjutet. Musikaliska idéer återkommer i olika varianter och kombinationer genom de långa låtarna. Det kan kännas som att det inte finns så mycket att haka tag i, men det är nog meningen också. Albumet tar med en på en resa och det är bara att släppa bassängkanten och flyta med in i Elders värld.
Fen
Winter
Brittiska Fen har matat ut habil atmosfärisk black metal i tio år, och Winter är ett utmärkt tillskott till diskografin. Superlånga låtar som varvar intressanta riff och rytmer med eteriska långsamma ackord och ihågkomliga melankoliska tremolomelodier. Inte sinnesomvälvande unikt men väldigt stabilt.
Exquirla
Para quienes aún viven
Exquirlas post-rock må vara bra men de hade ändå säkert passerat under radarn, om det inte vore för flamenco-sångaren Niño de Elche som står för de vokala insatserna. Sångstilen ger en helt egen prägel och ser till att Para quienes aún viven lätt når upp till en placering på topp 20-listan som ett av årets mer intressanta genreblandningar.
INVSN
The Beautiful Stories
"Invasionen" blev "INVSN" och började sjunga på engelska men musiken har bara blivit bättre och bättre. Bandet består av medlemmar från, ja, fler gamla punkband än man kan räkna upp, med Refuseds Dennis Lyxzén i fronten.
Musikaliskt rör det sig om vemodig rock/post-punk i samma härad som Joy Division, fast med ett modernt, uppiffat sound. Alla delar samverkar så sjukt bra - de delade sånginsatserna, ekot, trummorna, och de elektroniska elementen. Svårt att tröttna på.
Wolfbrigade
Run With the Hunted
"Wolfpack" blev "Wolfbrigade" och... detta är det första album med dem jag hört så har inga jämförelser att göra. Ännu ett svenskt punk(-ish) band som bytt namn, och består av medlemmar ur tidigare kända gäng (Anti-Cimex, Asta Kask, m.m.fl.).
Från Wolfbrigade vankas det dock inte ledsen post-punk, utan 10 riviga, snabba sånger precis på skiljelinjen mellan punk och metal. Köttig d-takt så mosh-pit:en kokar, men samtidigt riktiga riff, melodier, och snygga ackordföljder. Till och med antydningar till gitarrsolon! Om Run With the Hunted inte får en att piggna till, då är man antagligen död.
Ereb Altor
Ulfven
Vikinga-metal har väl under 10-talet passerat sin topp, men om genren nu anses ute och töntig, så har Ereb Altor missat det meddelandet. De fortsätter tillbe sentida Bathory som om Ragnarök stod för dörren. Några av låtarna kunde varit hämtade rakt från Nordland-albumen - halvlånga, stora, episka med mestadels ren sång och makligt tempo. Men intressant nog smyger det sig också in en ren black metal-rökare, och även doomdöds-iga bitar.
"Ren sång" förresten. Liksom mycket annat i Ereb Altors musik är sångaren Crister Olssons approach till allt det där med "ren sång" också djupt influerad av Bathory - ta i utav bara helsike så ger det sig. Kan ta en stund att vänja sig men jag tycker det passar klockrent.
Neil Cicierega
Mouth Moods
Ett av mångsysslaren/internet-artisten Neil Cicieregas projekt har varit en trilogi av "Mouth"-album. Han tar helt enkelt poplåtar från 80-00-talen som alla lyssnade ihjäl sig på, och sätter ihop dem på nya, oväntade sätt. Ibland tillsammans med reklamsnuttar och annat slumpmässigt från samma era. Det är mash-up, det är tokigt, adrenalin rakt in i nostalgi-nerven, och resultatet är... ärligt talat är det varierande, men ibland är det helt lysande. Cicierega hittar ofta roliga, otippade skärningspunkter mellan vitt skilda låtar som gör att de passar bättre ihop än man någonsin kunnat tänka sig. Första låten ut, väl döpt till "The Starting Line" plockar de första takterna från ett halvdussin låtar och lägger dem på varandra. Eller vad sägs om att köra "YMCA" till musiken från filmen "Inception"? Texten till "Eye of the Tiger" klipps om så att den handlar extra mycket om tigrar och klipp från Kellogg's Frosties-reklam läggs till för extra emfas. Albumets klimax uppstår i "Shit" där Spice Girls, The Offspring, Disturbed, och typ ett dussin andra mixas till en kakafoni av millenieskiftespop. Idiotiskt på ett genialt sätt.
Anathema
The Optimist
Det är ingen hemlighet att Anathema är ett av mina absoluta favoritband och det är svårt för ett nytt släpp att inte ta sig in på topp 10. Behövde bara höra två låtar från The Optimist för att förstå att även den skulle ha en självklar placering. Konceptmässigt är det en uppföljare till 2001 års A Fine Day to Exit, men musikaliskt är det nog en rätt tydlig linje från förra albumet till nu. Kanske ännu lite mer avskalat bara. Snygga arrangemang baserade på gitarr eller piano med uppriktig och okonstlad sång och texter om Livet.
Over the Voids...
Over the Voids
Nu är det slut på myset och dags att lyssna på Michał Stępieńs debutalbum under namnet Over the Voids. Det platsar omedelbart i kategorin "album som ser ut som de låter", för spana in omslaget. Exakt så låter musiken. Som att pulsa ut i en kolsvart, polsk barrskog. Kall black metal, men varenda en av de fyra låtarna kommer utrustad med helt djävulskt bra melodier. Jag skulle kunna lyssna till första 16 takterna av "Prophet of the Winter" på repeat en halv dag. "Never Again Will They Hunger"? Var inte så blygsam, med bara fyra spår på 33 minuter hade jag kunnat få ner en bit till!
Sun Kil Moon
Common as Light and Love Are Red Valleys of Blood
När singer-songwriter Mark Kozelek gör musik, då görs inga kompromisser eller avkall. Har han mycket att berätta, ja då blir det ett långt album. Och 2017, ja då hade han mycket att berätta. Det blev 129 minuter!! fördelade över 16 låtar. Låtarna är oftast runt 7 minuter långa, med malande... sång? Berättarröst? som pratar om ämnen som seriemördare, gigs, boxning, Elisa Lams mystiska dödsfall, jobbiga fans, resor, minnen från barndomen, förhållandet och grejer han gör med sin sambo, att bli gammal, döden, städer, bibelavsnitt, framtiden, mardrömmar, terrordåd, och ett par hundra andra. Det är svamligt, det är högt och lågt, det är personligt och aktuella händelser, det är väldigt meta och självrefererande. Musikaliskt är det repetitivt. Märklig musik men med en märklig dragningskraft och ett av de mer otippade albumen, för mig själv, att återfinna högt på årstoppen.
Kozelek har inte lagt upp albumet på många plattformar, provlyssna här eller på Spotify.
Ghost Bath
Starmourner
Bandet Ghost Bath har haft sin beskärda del av "haters". Först var det en mycket märklig grej där bandet i början låtsades vara från Kina. Det visade sig senare att de kom från North Dakota, och Folk blev irriterade. 2015 kom andra albumet Moonlover. Den var en ganska hämningslös rip-off på Deafheavens Sunbather. Folk blev irriterade, själv tyckte jag den var välgjord om än derivativ.
Nu är Starmourner här, och Folk är mycket, mycket irriterade. I kommentarsfält bråkas det om vilket band som Ghost Bath skamlöst stjäl ifrån. Jag skojar inte!
"Ghost Bath suger för att det är en medioker rip-off av Deafheaven!"
"Nähä, är du dum eller, det är ju en ren stöld från Woods of Desolation! Låter inte ett jota som Deafheaven!"
"Nä, det är ju du som är dum!"
osv.
Ett flertal upprörda sågningar klagar över att sången "bara består av skrik". Man baxnar. Folk som faktiskt lyssnar på en massa black metal till vardags kör med invändningen "man hör ju inte vad de sjunger"! Man vet inte om man ska skratta eller gapskratta.
Nåväl. Hur låter detta då. Jo, det är blackgaze skruvat till 11 - nej förresten, 12. Tänk dig att du tar ett foto, och så maxar du mättnaden. Du drar alla reglage till max. Sen tar du resultatet, som nu är en röd-orange pixel-massaker. Och så kör du det genom samma procedur en gång till. Så har Ghost Bath gjort, fast istället för ett foto är det musikaliska kompositioner, och istället för färgmättnad är det blackgazig-het. Efter det fina piano-introt faller hakan till golvet och stannar där under resten av albumet. Ghost Bath har brutit sönder genren på ett sätt som påminner om hur Liturgy imploderade in i sig själva med 2015 års The Ark Work.
Alla melodier är vansinniga, helt maniska. Hårt distad och diskantig gitarr skär som en glödgande såg genom smör. Trummisen blastar som besatt. Det slängs in finstämda mellanspel med elektroniska beats, pianospel, och akustisk gitarr. Sången är utskiljbar endast som avlägsna vrål. Detta är befriande o-true, antagligen det mest o-true man kan lyssna på. Ett sånt jävla fuck-finger till hela scenen så det är inte klokt, som Håkan Juholt skulle sagt. Vi har nått peak blackgaze.
Mount Eerie
A Crow Looked at Me
Det mest svårlyssnade albumet står singer-songwritern Phil Elverum för. Inte för att det är experimentellt, atonalt, eller extremt. Tvärtom, musiken är nog listans mest avskalade med endast akustisk gitarr och mycket lågmäld sång. Nej, anledningen är temat. Elverums fru gick bort i cancer och A Crow Looked at Me är hans sorgbearbetning. Låtarna är djupt, djupt personliga betraktelser över fruns bortgång. Minnen från deras tid tillsammans, sjukdomen, själva dödsfallet, känslorna och tankarna sedan dess. Ett tungt, smärtsamt album som man kanske inte vill lyssna på varje dag, men aj så bra.
Bell Witch
Mirror Reaper
Årets kanske snyggaste omslag står Seattle-baserade Bell Witch för. Med trummor, sång, orgel, och sexsträngad bas bygger duon en pyramid där varje taktslag är ett meterstort granitblock som faller på plats i slow motion från elva meters höjd. Albumet består av en (1) låt à 83 minuter, tempot är genomgående extremt långsamt, och ljudbilden som en kolsvart katakomb. Men nästan lika stor del som de mer traditionella funeral-delarna med förkrossande dist och guttural sång, upptar eftertänksamma partier med solo o-distadgitarr bas. Verket är musikaliskt genomtänkt med teman som varieras, cirklar runt, och återkommer. Även Mirror Reaper är ett album som handlar om att ha förlorat någon, nämligen trummisen Adrian Guerra som gick bort 2016. Något av den bästa funeral doom som satts på plast.
Blanck Mass
World Eater
Från den första sekunden av mystiskt porlande, slingrande melodi sätter John Doe's Carnival of Error an tonen för monumentala World Eater. Andraspåret Rhesus Negative, det kanske mest utmanande, är en svindlande spiral där lager läggs till lager i ackordföljden medan dunket från en futuristisk industrilokal pågår obönhörligt. Isärklippta och ihoplimmade sångsamplingar där inga ord längre kan urskiljas får det att låta som att en post-singularitets-AI med bara ett vagt minne av hur människomusik brukade låta har komponerat albumet och skickat det tillbaks i tiden till våra öron. En ljudlabyrint att gå vilse i.
Hauschka
What If
Volker "Hauschka" Bertelmann tänker långt utanför pianolådan och bänder, skruvar och mixtrar med instrumentet och förvränger sina loopade pianotoner till hypnotiska ljudbilder. De nio spåren varvar mellan stillsamma, öppna ljudlandskap och täta, repetitiva och rytmiska ursoppor. Ingen sång förekommer men i de fantastiska och fantasiväckande låttitlarna kan man urskilja ett tema om mänsklighetens framtida villkor i en snabbt föränderlig värld. Ett helgjutet album att sjunka ner i tankar till.
Det var det hele.
Bäst att börja förbereda 2018-upplagan redan nu!
Jag har också gjort en Spotify-lista. Den innehåller ett par bonuslåtar utöver listan här, och samtidigt saknas någon enstaka som inte huserar på Spotify.
20.
Caustic
Vi börjar från botten med, ja, den absoluta botten. En bräcklig skalle och en enorm, massiv järnkula representerar Caustic på ett ypperligt sätt. Denver-trion uppbådar något av mest brutala, skitiga, hatiska, tyngsta sludge som mänskliga öron har utsatts för. Gitarrerna är nedstämda till nollstrukna H-ål och framkallar en ogenomtränglig vägg av distorsion, dissonans, och rundgång. Sången är gutturalt tvärbrutal och texterna handlar om att ta hand om varandra och se livet från den ljusa sidan. Nej, vänta nu... Nej, just det, så här går texterna: "Nothing is real / But the inevitability of your cold fucking death / And your heart being ripped from your chest".
19.
Fontän
Göteborgsbaserade Fontän rullar ut en mjuk matta av softa beats, syntar som svepande slöjor av ökensand, och halvtrippiga gitarrmelodier. Lättlyssnad och trevlig musik som i hörlurar kan göra till och med en tur ut i spårvagnstrafiken en fredageftermiddag till en mera lugn och harmonisk upplevelse. Ett riktigt snyggt abstrakt omslag dessutom.
18.
E
Enslaved har kjempat på sedan 90-talet då black metal var det enda som gällde i Norge. Numera finns svartmetallens element endast kvar som ingredienser bland flera andra i bandets progressiva metallgryta. På deras femtonde(!) album, döpt till E, finns driviga, mer raka black metal-partier, rytmiskt intressanta prog-riff, growl och ren sång, och små bitar av sax och hammond. Enslaved består helt uppenbarligen av riktigt duktiga musiker som verkligen vet var de gör, och albumet känns genomtänkt, hela tiden intressant med få svaga punkter, och avslutas med en otippad cover på Röyksopps "What Else Is There".
17.
The Underside of Power
Atlandabandet Algiers blandar här på sitt andra album så många genrer så man inte ens kan hålla räkningen. Hip-hop, post-punk, industri, soul(?). Piano-jammande, samplade beats och körer, distade och skrapande preparerade instrument, synthar, och några rena skräckfilms-mellanspel. Och så det mest utmärkande elementet: Franklin James Fishers sång, som framför de hårt politiska texterna med otrolig känsla, kraft, och inlevelse. På något sätt håller allt detta ihop som om det vore den naturligaste kombinationen av instrument och stilar, och resultatet blir ett album som verkligen sticker ut och hamnar i ett helt eget fack i minnet.
16.
The Guilt
Förra årets album av Dödsvarg hade på ett av spåren ett gästspel från två musiker endast kända som Emma och Tobias. Visar sig att dessa Malmöiter också utgör ett eget band, och det är The Guilt som nu kommer med sitt självbetitlade debutalbum. Det som vankas är en rivig danspunk-attack. Tobias hanterar de punkiga eller till och med industriella gitarrerna, studsiga syntarna och disco-trummorna. Emmas råa sångröst sitter helt rätt, och allt blir en medryckande mix av ilska och lekfullhet. Energiinjektion!
15.
Reflections of a Floating World
Från första tonerna sätter Elder stämningen för Reflections. Ett rullande riff, som vågor på ett elektriskt hav. Kluriga licks och rikligt med synkoperingar och taktartsskiften. Progressiv rock med psykedelisk anstrykning. Först tyckte jag faktiskt inte detta var något speciellt, men efter att ha lyssnat några gånger till så kändes det mer och mer helgjutet. Musikaliska idéer återkommer i olika varianter och kombinationer genom de långa låtarna. Det kan kännas som att det inte finns så mycket att haka tag i, men det är nog meningen också. Albumet tar med en på en resa och det är bara att släppa bassängkanten och flyta med in i Elders värld.
14.
Winter
Brittiska Fen har matat ut habil atmosfärisk black metal i tio år, och Winter är ett utmärkt tillskott till diskografin. Superlånga låtar som varvar intressanta riff och rytmer med eteriska långsamma ackord och ihågkomliga melankoliska tremolomelodier. Inte sinnesomvälvande unikt men väldigt stabilt.
13.
Para quienes aún viven
Exquirlas post-rock må vara bra men de hade ändå säkert passerat under radarn, om det inte vore för flamenco-sångaren Niño de Elche som står för de vokala insatserna. Sångstilen ger en helt egen prägel och ser till att Para quienes aún viven lätt når upp till en placering på topp 20-listan som ett av årets mer intressanta genreblandningar.
12.
The Beautiful Stories
"Invasionen" blev "INVSN" och började sjunga på engelska men musiken har bara blivit bättre och bättre. Bandet består av medlemmar från, ja, fler gamla punkband än man kan räkna upp, med Refuseds Dennis Lyxzén i fronten.
Musikaliskt rör det sig om vemodig rock/post-punk i samma härad som Joy Division, fast med ett modernt, uppiffat sound. Alla delar samverkar så sjukt bra - de delade sånginsatserna, ekot, trummorna, och de elektroniska elementen. Svårt att tröttna på.
11.
Run With the Hunted
"Wolfpack" blev "Wolfbrigade" och... detta är det första album med dem jag hört så har inga jämförelser att göra. Ännu ett svenskt punk(-ish) band som bytt namn, och består av medlemmar ur tidigare kända gäng (Anti-Cimex, Asta Kask, m.m.fl.).
Från Wolfbrigade vankas det dock inte ledsen post-punk, utan 10 riviga, snabba sånger precis på skiljelinjen mellan punk och metal. Köttig d-takt så mosh-pit:en kokar, men samtidigt riktiga riff, melodier, och snygga ackordföljder. Till och med antydningar till gitarrsolon! Om Run With the Hunted inte får en att piggna till, då är man antagligen död.
10.
Ulfven
Vikinga-metal har väl under 10-talet passerat sin topp, men om genren nu anses ute och töntig, så har Ereb Altor missat det meddelandet. De fortsätter tillbe sentida Bathory som om Ragnarök stod för dörren. Några av låtarna kunde varit hämtade rakt från Nordland-albumen - halvlånga, stora, episka med mestadels ren sång och makligt tempo. Men intressant nog smyger det sig också in en ren black metal-rökare, och även doomdöds-iga bitar.
"Ren sång" förresten. Liksom mycket annat i Ereb Altors musik är sångaren Crister Olssons approach till allt det där med "ren sång" också djupt influerad av Bathory - ta i utav bara helsike så ger det sig. Kan ta en stund att vänja sig men jag tycker det passar klockrent.
9.
Mouth Moods
Ett av mångsysslaren/internet-artisten Neil Cicieregas projekt har varit en trilogi av "Mouth"-album. Han tar helt enkelt poplåtar från 80-00-talen som alla lyssnade ihjäl sig på, och sätter ihop dem på nya, oväntade sätt. Ibland tillsammans med reklamsnuttar och annat slumpmässigt från samma era. Det är mash-up, det är tokigt, adrenalin rakt in i nostalgi-nerven, och resultatet är... ärligt talat är det varierande, men ibland är det helt lysande. Cicierega hittar ofta roliga, otippade skärningspunkter mellan vitt skilda låtar som gör att de passar bättre ihop än man någonsin kunnat tänka sig. Första låten ut, väl döpt till "The Starting Line" plockar de första takterna från ett halvdussin låtar och lägger dem på varandra. Eller vad sägs om att köra "YMCA" till musiken från filmen "Inception"? Texten till "Eye of the Tiger" klipps om så att den handlar extra mycket om tigrar och klipp från Kellogg's Frosties-reklam läggs till för extra emfas. Albumets klimax uppstår i "Shit" där Spice Girls, The Offspring, Disturbed, och typ ett dussin andra mixas till en kakafoni av millenieskiftespop. Idiotiskt på ett genialt sätt.
8.
The Optimist
Det är ingen hemlighet att Anathema är ett av mina absoluta favoritband och det är svårt för ett nytt släpp att inte ta sig in på topp 10. Behövde bara höra två låtar från The Optimist för att förstå att även den skulle ha en självklar placering. Konceptmässigt är det en uppföljare till 2001 års A Fine Day to Exit, men musikaliskt är det nog en rätt tydlig linje från förra albumet till nu. Kanske ännu lite mer avskalat bara. Snygga arrangemang baserade på gitarr eller piano med uppriktig och okonstlad sång och texter om Livet.
7.
Over the Voids
Nu är det slut på myset och dags att lyssna på Michał Stępieńs debutalbum under namnet Over the Voids. Det platsar omedelbart i kategorin "album som ser ut som de låter", för spana in omslaget. Exakt så låter musiken. Som att pulsa ut i en kolsvart, polsk barrskog. Kall black metal, men varenda en av de fyra låtarna kommer utrustad med helt djävulskt bra melodier. Jag skulle kunna lyssna till första 16 takterna av "Prophet of the Winter" på repeat en halv dag. "Never Again Will They Hunger"? Var inte så blygsam, med bara fyra spår på 33 minuter hade jag kunnat få ner en bit till!
6.
Common as Light and Love Are Red Valleys of Blood
När singer-songwriter Mark Kozelek gör musik, då görs inga kompromisser eller avkall. Har han mycket att berätta, ja då blir det ett långt album. Och 2017, ja då hade han mycket att berätta. Det blev 129 minuter!! fördelade över 16 låtar. Låtarna är oftast runt 7 minuter långa, med malande... sång? Berättarröst? som pratar om ämnen som seriemördare, gigs, boxning, Elisa Lams mystiska dödsfall, jobbiga fans, resor, minnen från barndomen, förhållandet och grejer han gör med sin sambo, att bli gammal, döden, städer, bibelavsnitt, framtiden, mardrömmar, terrordåd, och ett par hundra andra. Det är svamligt, det är högt och lågt, det är personligt och aktuella händelser, det är väldigt meta och självrefererande. Musikaliskt är det repetitivt. Märklig musik men med en märklig dragningskraft och ett av de mer otippade albumen, för mig själv, att återfinna högt på årstoppen.
Kozelek har inte lagt upp albumet på många plattformar, provlyssna här eller på Spotify.
5.
Starmourner
Bandet Ghost Bath har haft sin beskärda del av "haters". Först var det en mycket märklig grej där bandet i början låtsades vara från Kina. Det visade sig senare att de kom från North Dakota, och Folk blev irriterade. 2015 kom andra albumet Moonlover. Den var en ganska hämningslös rip-off på Deafheavens Sunbather. Folk blev irriterade, själv tyckte jag den var välgjord om än derivativ.
Nu är Starmourner här, och Folk är mycket, mycket irriterade. I kommentarsfält bråkas det om vilket band som Ghost Bath skamlöst stjäl ifrån. Jag skojar inte!
"Ghost Bath suger för att det är en medioker rip-off av Deafheaven!"
"Nähä, är du dum eller, det är ju en ren stöld från Woods of Desolation! Låter inte ett jota som Deafheaven!"
"Nä, det är ju du som är dum!"
osv.
Ett flertal upprörda sågningar klagar över att sången "bara består av skrik". Man baxnar. Folk som faktiskt lyssnar på en massa black metal till vardags kör med invändningen "man hör ju inte vad de sjunger"! Man vet inte om man ska skratta eller gapskratta.
Nåväl. Hur låter detta då. Jo, det är blackgaze skruvat till 11 - nej förresten, 12. Tänk dig att du tar ett foto, och så maxar du mättnaden. Du drar alla reglage till max. Sen tar du resultatet, som nu är en röd-orange pixel-massaker. Och så kör du det genom samma procedur en gång till. Så har Ghost Bath gjort, fast istället för ett foto är det musikaliska kompositioner, och istället för färgmättnad är det blackgazig-het. Efter det fina piano-introt faller hakan till golvet och stannar där under resten av albumet. Ghost Bath har brutit sönder genren på ett sätt som påminner om hur Liturgy imploderade in i sig själva med 2015 års The Ark Work.
Alla melodier är vansinniga, helt maniska. Hårt distad och diskantig gitarr skär som en glödgande såg genom smör. Trummisen blastar som besatt. Det slängs in finstämda mellanspel med elektroniska beats, pianospel, och akustisk gitarr. Sången är utskiljbar endast som avlägsna vrål. Detta är befriande o-true, antagligen det mest o-true man kan lyssna på. Ett sånt jävla fuck-finger till hela scenen så det är inte klokt, som Håkan Juholt skulle sagt. Vi har nått peak blackgaze.
4.
A Crow Looked at Me
Det mest svårlyssnade albumet står singer-songwritern Phil Elverum för. Inte för att det är experimentellt, atonalt, eller extremt. Tvärtom, musiken är nog listans mest avskalade med endast akustisk gitarr och mycket lågmäld sång. Nej, anledningen är temat. Elverums fru gick bort i cancer och A Crow Looked at Me är hans sorgbearbetning. Låtarna är djupt, djupt personliga betraktelser över fruns bortgång. Minnen från deras tid tillsammans, sjukdomen, själva dödsfallet, känslorna och tankarna sedan dess. Ett tungt, smärtsamt album som man kanske inte vill lyssna på varje dag, men aj så bra.
3.
Mirror Reaper
Årets kanske snyggaste omslag står Seattle-baserade Bell Witch för. Med trummor, sång, orgel, och sexsträngad bas bygger duon en pyramid där varje taktslag är ett meterstort granitblock som faller på plats i slow motion från elva meters höjd. Albumet består av en (1) låt à 83 minuter, tempot är genomgående extremt långsamt, och ljudbilden som en kolsvart katakomb. Men nästan lika stor del som de mer traditionella funeral-delarna med förkrossande dist och guttural sång, upptar eftertänksamma partier med solo o-distad
2.
World Eater
Från den första sekunden av mystiskt porlande, slingrande melodi sätter John Doe's Carnival of Error an tonen för monumentala World Eater. Andraspåret Rhesus Negative, det kanske mest utmanande, är en svindlande spiral där lager läggs till lager i ackordföljden medan dunket från en futuristisk industrilokal pågår obönhörligt. Isärklippta och ihoplimmade sångsamplingar där inga ord längre kan urskiljas får det att låta som att en post-singularitets-AI med bara ett vagt minne av hur människomusik brukade låta har komponerat albumet och skickat det tillbaks i tiden till våra öron. En ljudlabyrint att gå vilse i.
1.
What If
Volker "Hauschka" Bertelmann tänker långt utanför pianolådan och bänder, skruvar och mixtrar med instrumentet och förvränger sina loopade pianotoner till hypnotiska ljudbilder. De nio spåren varvar mellan stillsamma, öppna ljudlandskap och täta, repetitiva och rytmiska ursoppor. Ingen sång förekommer men i de fantastiska och fantasiväckande låttitlarna kan man urskilja ett tema om mänsklighetens framtida villkor i en snabbt föränderlig värld. Ett helgjutet album att sjunka ner i tankar till.
Det var det hele.
Bäst att börja förbereda 2018-upplagan redan nu!
Kommentarer
Skicka en kommentar