Efter mycket klurande så är den äntligen här - listan över förra årets bästa musik har fastställts av en enig jury (jag)! Vi slösar ingen mer tid då denna post ändå är gigantisk, så vi går direkt till plats 20.
Ondt blod
Finnmark
Melodiøs hardkjerne-pønk
Visst ser det på omslaget och band- och albumnamnen ut som att detta skulle kunna vara nån slags urnorsk, brusig svartmetall? Men detta kunde inte vara längre ifrån verkligheten, grabbarna i Ondt blod spelar nämligen melodisk hardcorepunk med allsångsvänliga refränger på det stolta norska språket. Gissningsbart nog kommer bandet från Kirkenes, Finnmark, superlångt norrut och även känt som "I princip Ryssland". Det känns logiskt att pyttesmå samhällen + svinkallt klimat är bra förutsättningar för punkrock. Detta är lagom arg, välproducerad, och riktigt schysst musik.
20.
Finnmark
Melodiøs hardkjerne-pønk
Visst ser det på omslaget och band- och albumnamnen ut som att detta skulle kunna vara nån slags urnorsk, brusig svartmetall? Men detta kunde inte vara längre ifrån verkligheten, grabbarna i Ondt blod spelar nämligen melodisk hardcorepunk med allsångsvänliga refränger på det stolta norska språket. Gissningsbart nog kommer bandet från Kirkenes, Finnmark, superlångt norrut och även känt som "I princip Ryssland". Det känns logiskt att pyttesmå samhällen + svinkallt klimat är bra förutsättningar för punkrock. Detta är lagom arg, välproducerad, och riktigt schysst musik.
(Ser de inte rätt så unga ut eller är det bara jag som är gammal?)
19.
Dark Funeral
Where Shadows Forever Reign
Svensk melodisk svartmetall
Några som däremot är svartmetall nåt så in i Helvete, är veteranerna i Dark Funeral. Deras senaste giv utgör inga större avsteg från den grund som lades för 20 år sedan, kanske snarare en tillbakagång till rötterna. Det är lite distade moll-arpeggion, lite dissonanser, liksmink och pentagram, mängder av de bistraste tremolo-melodierna, och hinkvis med blastbeats. Men man ska väl hålla sig till det man är bra på, och Lord Ahriman & Co. är verkligen bra här. Jag har förvånats själv över att den här kom med, men det är så välgjort att det har gott om återlyssningsvärde även om det är väldigt renlärigt.
Where Shadows Forever Reign
Svensk melodisk svartmetall
Några som däremot är svartmetall nåt så in i Helvete, är veteranerna i Dark Funeral. Deras senaste giv utgör inga större avsteg från den grund som lades för 20 år sedan, kanske snarare en tillbakagång till rötterna. Det är lite distade moll-arpeggion, lite dissonanser, liksmink och pentagram, mängder av de bistraste tremolo-melodierna, och hinkvis med blastbeats. Men man ska väl hålla sig till det man är bra på, och Lord Ahriman & Co. är verkligen bra här. Jag har förvånats själv över att den här kom med, men det är så välgjort att det har gott om återlyssningsvärde även om det är väldigt renlärigt.
(De ärar också den gamla 90-talstraditionen att black metal-videos ska se lågbudget ut och vara superkassa. Den här videon för Nail Them to the Cross liksom... Vad var tanken? Var alla för bakfulla på inspelningsdagen för att ens orka röra sig?)
18.
Nails
You Will Never Be One of Us
Crust/grind. Eller "Powerviolence", tydligen, om man siktar på svart bälte i genrenörderi.
Från Kalifornien kommer Nails för att riva isär alla tänkbara samhällsstrukturer och auktoriteter samt samtliga lyssnares trumhinnor, med ett ultraaggressivt album. De flesta låtar är 45-120 sekunder långa, med den avslutande åtta minuters mastodonten som det extrema undantaget. Albumet flyter dock på som en sammanhängande, 22 minuter lång enhet, samtidigt som även en-minutslåtarna lyckas ha en genomtänkt egen struktur och sin egen karaktär. Svinhårt, svinargt, och svinbra.
You Will Never Be One of Us
Crust/grind. Eller "Powerviolence", tydligen, om man siktar på svart bälte i genrenörderi.
17.
Aenaon
Hypnosophy
Progressiv / svartmetall
Grekerna i Aenaon levererar en riktigt stabil plusmeny där rivigt metalriffande sömlöst blandas med avstickare till andra genrer. Blåsinstrument och annat är väl inkorporerade i genomtänkta arrangemang och känns inte bara inslängda. Sånginsatserna är grymma och tematiken lagom pretentiös. Skön musik!
Worm Ouroboros
What Graceless Dawn
Post-rock
På sextonde plats hittar vi detta svårstavade band som spelar vad som mestadels är deppig post-rock med allt vad det innebär av mollstämt gitarrplink och eterisk sång, allt svept i stora eko-effekter. Men Worm Ouroboros lägger på en viss doomig tyngd som till stor del yttrar sig i trumspelet. Det kanske låter som ett subtilt tillägg men gör stor skillnad i det extra tryck det ger musiken. Vokalisten Jessica Way har en röst som passar superbra in i ljudbilden och till och med basisten får intressanta saker att göra. Albumet släpptes i december men var bra och säreget nog att snabbt finna sig en plats på denna årsbästalista.
Inget står att finna på Youtube, så kila istället iväg till Spotify eller Bandcamp för provlyssning.
David Bowie
★
Vet ej, jazzrock typ?
Innan Bowie, denna gigant, denna legend, i januari kastade in handduken för gott hann han slutföra svansången "★" ("Blackstar"). Länge än kommer teorierna och debatterna pågå om vad Bowie ville säga med albumet, om han planerade att det skulle bli det sista albumet eller inte, och vilka superlativ som passar bäst att strössla över albumet. Var det verkligen en slump att han sjöng textraden "Where the fuck did Monday go?" och sedan dog på en söndag, och vilken status har skivan egentligen uppnått: klassiker, magnum opus, mästerverk, legendarisk, eller alla på en gång?
Oavsett vilket har effekten tveklöst blivit så att lyssna på detta album känns lite som att lyssna på något från andra sidan graven. Mörkt, smått kusligt, och samtidigt lekfullt på sina håll. Känns oerhört helgjutet och genomtänkt.
White Lung
Paradise
Melodisk punk
Det andra melodiska punkalbumet på listan står kanadensiska White Lung för. Detta är däremot mindre hardcore och mer pop/alternativrock. Det första jag fastnar för är rösten - Mish Way har en grymt bra röst som sticker ut i mängden. Det andra är gitarren, Kenny McCorkells melodier är ivriga och trixiga. Trion rundas av med Anne-Marie Vassiliou som energiskt bankar på bakom trumsetet. Ett energitillskott för tråkiga dagar!
Départe
Failure, Subside
Black metal / sludge
Och när man har fått nog av att ha kul finns detta debutalbum från tasmanska Départe att ta till för att dammsuga upp varenda vilsen solstråle i din omgivning och framkalla ett mörker så kompakt att man kan skära i det med motorsåg. Monumentala gitarrackord accentuerade med trumslag tyngre än oljetankers varvas med kaosmangel med volymen vid bristningsgränsen. Begreppet "vägg av ljud" platsar bra. En fabriksvägg av ljud, från en fabrik som tillverkar ren och skär undergång. Départe är långt ifrån ensamma om idén med "black sludge", men utskiljer sig dels genom att till growlandet lägga en del desperat rensjungna rader, och dels genom att helt enkelt maxa uttrycket. Ett av årets svartaste album, och så förbannat bra. Faller inte Départe dig i smaken så trösta dig med att härifrån kan listan bara bli muntrare!
Alcest
Kodama
Dröm-metal / post-rock
Genast känner man sig bättre till mods då vi på plats 12 närmast finner motsatsen till Départes tryckande mörker, nämligen Alcests luftiga, svävande, drömska musik. Halvmelankoliska gitarrackord och ganska lågmäld sång dränkta i eko, som ibland övergår i snuttar av atmosfärisk svartmetall med en matta av trumsmatter och avlägsen growl. Genren ska ha uppfunnits av just detta band 2005 och kallas för "blackgaze", även om Kodama är betydligt mer "gaze" än "black". Detta album är en liten återgång till tongångar från några album tillbaks, och har ett sound som liknar 2010 års Écailles de lune. Som terapi att lyssna på. Glöm bort verkligheten för en stund och dröm dig bort till Kodama.
Perturbator
The Uncanny Valley
Dystopisk synthwave
Det här med synthwave har vi ju pratat om förr, och i år var det dags för James Kent alias Perturbator att hålla uppe synthwavefanan i årsbästalistan. Hans Uncanny Valley kommer väl inte riktigt med några enorma överraskningar utan är en tydlig fortsättning på tidigare alster. Episk musik som framkallar bilder av glittrande megastäder med gator lika dränkta av regn som av neonljus, där man inte vet vem som är människa och vem som är maskin. Hav av pulserande synth-beats med ett par lugna, långsamma undantag, mestadels instrumentalt men med några gästsångare ibland, och en jazzig bit som hämtad ur Blade Runner. Gillar man det så gillar man det, och vet man inte så klickar man på exemplen precis här under.
Whispered
Metsutan: Songs of the Void
Finsk symfonisk kulturellt approprierad melodisk samuraj-dödsmetall
Tanke 1: "Vafan är nu detta?"
Tanke 2: "Är detta på allvar / på riktigt?"
Tanke 3: "Men vadå, det är inte bara ett konceptalbum / projekt heller, det är alltså ett band som har detta som hela sin grej?"
Tanke 4: "Det låter ju riktigt fett ändå. Det låter som att de faktiskt vet vad de gör. Den typiskt välspelade och snabba finska "melodeath"-grunden à la Ensiferum, uppbackat med bombastiska synthar och körer, och så till det de japanska influenserna med shamisen och grejer."
Tanke 5: "Men det är samtidigt så gimmickigt så att man svettas. Kabuki-smink och hela köret... Får man verkligen tycka om det här?"
Tanke 6: "Jo, det får man fanimej! *karate-tjut*"
Erik Lundin
Välkommen hem
Hip-hop
Ny EP från typ den enda svenska rapartist jag någonsin tyckt varit bra, ny plats 9 i årsbästalistan. Tydligen är det så det fungerar. Det största ämnet som avhandlas är våldet i förorten, och skivan är lite mer melankolisk och nedåt än den förra. Från eftertänksamma En dag till gangsterthrillern Abiat är det hur som helst fängslande bra, och lätt hänt att man råkar lyssna igenom hela ett par gånger i följd.
Cult of Luna & Julie Christmas
Mariner
Sludge / post-metal
Jul-ie Christmas, kan det bli mer julstämning? Nja, Brooklyn-bon heter nog som hon gör mest för sin födelsedag, 25 december. Och Umeå-bandet Cult of Luna plockade inte in denna gästsångare för att lysa upp decembermörkret. Istället slår de sina påsar ihop för att ta oss med på en resa till både havsbottnen och rymden, samtidigt. Det är blytunga, repetitiva riff, med utspejsade avstickare som rör sig i post-rockens och kanske även den progressiva metallens domäner. En del growl, men mycket av sången hanteras av den helt utomordentligt bra Julie Christmas. Det här albumet krossar.
Deftones
Gore
Alternativ metal/rock
Sacramento-baserade Deftones är ett av mina favoritband, men ändå var det en glad överraskning hur bra deras senaste alster lyckades placera sig i årets konkurrens. Det patenterade soundet, mystiska och känslosamma texter, och Chino Morenos mycket speciella sångstil är kvar såklart, men Gore är lite mer grubblande och introvert än några av de senaste albumen. Det minner tillbaks till Saturday Night Wrist, och är antagligen det bästa de gjort sedan det albumet, men utan att för den sakens skull köra om i gamla hjulspår.
Dödsvarg
Eld
Crust / sludge
Ni minns hur jag lovade att det skulle bara bli muntrare efter Départe? ... Det var inte riktigt sant. Förlåt. Med sångtitlar som "Mot en katastrof", "Hate Hate Hate", "Ett helvete som aldrig upphör", och "Samvetet tar aldrig helg" råder det inga tvivel om vilken ton Jon "Dödsvarg" Ekström vill sätta. De korta men sammanfogade låtarna skiftar mellan aggressiv crust, ibland gränsande till svartmetall, och klampande, industriell sludge. Alltsammans dränkt i becksvart ilska kring vart livet och samhället är på väg. Sången hanteras av ett gäng gäster. Varierat, brutalt, och superbra.
Är det något Dödsvarg däremot är dålig på, är det att lägga upp musik på Youtube. Men lyckligtvis finns albumet både på Spotify och Bandcamp.
Gojira
Magma
Progressiv metal
Gojira ska tidigare ha spelat någon slags dödsmetall, vilket inte står att finna på detta album. Detta har tydligen, för att citera Douglas Adams, "gjort många mycket arga och allmänt ansetts vara ett dåligt drag". Nu har jag av någon anledning inte lyssnat på Gojira tidigare, men om det här är utfallet så kan draget omöjligt ha varit särskilt dåligt. Magma är tungt gungande metal av förstklassig kvalitet, ofta sammansatt av rätt så enkla medel och utan överdrivet tekniskt meckande. Bara tight framförda, hyfsat enkla, galet svängiga riff, asbra sång, och grymt trumspel. Det enda problemet är att det är för svårt att spela luftgitarr, spela lufttrummor, gasta med, och headbanga samtidigt!
Vektor
Terminal Redux
Matte-thrash-rymdopera
Oj! Va? Jösses, vad händer ens? Kantigt, pedantiskt, helgalet. Dimensioner krossas till flingor och arrangeras om som kosmisk mosaik. Klassisk thrash metal kombinerat med ett mycket argt matematiskt bevis. Riff i ljushastighet och sinnessjuka licks och solon. Sången är rå, snarast black metal, men helt plötsligt kastas det in ett helt vilt falsettjut, och körsång som kunde varit skriven av Philip Glass¿.!? Terminal Redux är ett ambitiöst konceptalbum som berättar ett storskaligt rymdepos med en intensitet, en teknisk kompetens, och en musikalitet som gör att man tappar andan. Vektor jobbar inte så mycket med gamla vanliga sångstrukturer men däremot med en närmast klassisk (som i klassisk musik) stil där musikaliska teman utvecklas och återkommer i olika variationer. Ljudet är bra och varje anslag på gitarrsträngarna sitter med laserprecision. What's our vektor, Victor? Har aldrig hört något riktigt liknande. Tio vad av tio i helsike.
40 Watt Sun
Wider Than the Sky
Sorgsen rock / Doom utan metal
Frontfiguren Patrick Walker började sin bana med doom metal i traditionell stil i bandet Warning, men har sedan dess långsamt transformerats. För varje album (vilka inte är så många ska sägas) har distortionen skruvats ned på gitarrerna och de lågt stämda doom-melodierna har gradvis gått mot sparsmakade 7- och sus-ackord. Därför är det inte så chockerande som man kan tro att det som nyss ansågs som ett doom metal-band nu helt släpper metallen och gör något som mer är nån slags långsam indierock. Genom hela den här utvecklingen är det Patrick Walkers enkla men sårbara röst och reflekterande texter som varit ankaret. Någonting i texterna, musiken, och den fantastiska sången tillsammans träffar helt perfekt och väcker en mycket speciell stämning, och det funkar så sjukt bra, oavsett hur mycket eller lite dist de lägger på gitarrerna. Oändligt ledsamt och otroligt fint. Blir det ett akustiskt album nästa gång?
Oathbreaker
Rheia
Blackgaze / sludge / etc., ni fattar grejen
Aha! Den här gången lovade jag inte att det skulle bli snällt och glatt efter Dödsvarg! Så nu kör vi så det svartnar. Belgiska Oathbreaker placerar sig någonstans mellan Départe (se ovan) och Deafheaven (se förra årets lista). Det är hämningslöst intensiva svartmetall-partier; långsammare, krossande riff; samt olycksbådande, akustiska, sparsmakade bitar med ren sång (för någon definition av "ren").
Sången ja. Är Caro Tanghe helt enkelt den bästa vokalisten i genren? Hennes skriksång är helt brutal, fullständigt "all-in", och träffar som ett knytnävsslag som gör en helt dimmig. De mer lågmält sjungna partierna utförs med en trasig, omelodisk, och hopplös röst som bryter ner alla försvar i sin bräcklighet.
Cyniker kan beskylla Oathbreaker för att ha hoppat på blackgaze-tåget, eller klaga på att genren är för trendig, för o-true, och för överbefolkad. Själv slår jag bara på Rheia en gång till, och smälter som ett vaxljus i en kärnreaktor.
Hypnosophy
Progressiv / svartmetall
Grekerna i Aenaon levererar en riktigt stabil plusmeny där rivigt metalriffande sömlöst blandas med avstickare till andra genrer. Blåsinstrument och annat är väl inkorporerade i genomtänkta arrangemang och känns inte bara inslängda. Sånginsatserna är grymma och tematiken lagom pretentiös. Skön musik!
16.
What Graceless Dawn
Post-rock
På sextonde plats hittar vi detta svårstavade band som spelar vad som mestadels är deppig post-rock med allt vad det innebär av mollstämt gitarrplink och eterisk sång, allt svept i stora eko-effekter. Men Worm Ouroboros lägger på en viss doomig tyngd som till stor del yttrar sig i trumspelet. Det kanske låter som ett subtilt tillägg men gör stor skillnad i det extra tryck det ger musiken. Vokalisten Jessica Way har en röst som passar superbra in i ljudbilden och till och med basisten får intressanta saker att göra. Albumet släpptes i december men var bra och säreget nog att snabbt finna sig en plats på denna årsbästalista.
Inget står att finna på Youtube, så kila istället iväg till Spotify eller Bandcamp för provlyssning.
15.
★
Vet ej, jazzrock typ?
Innan Bowie, denna gigant, denna legend, i januari kastade in handduken för gott hann han slutföra svansången "★" ("Blackstar"). Länge än kommer teorierna och debatterna pågå om vad Bowie ville säga med albumet, om han planerade att det skulle bli det sista albumet eller inte, och vilka superlativ som passar bäst att strössla över albumet. Var det verkligen en slump att han sjöng textraden "Where the fuck did Monday go?" och sedan dog på en söndag, och vilken status har skivan egentligen uppnått: klassiker, magnum opus, mästerverk, legendarisk, eller alla på en gång?
Oavsett vilket har effekten tveklöst blivit så att lyssna på detta album känns lite som att lyssna på något från andra sidan graven. Mörkt, smått kusligt, och samtidigt lekfullt på sina håll. Känns oerhört helgjutet och genomtänkt.
(Videorna förresten. Om du bara tittar på två musikvideor från hela det här blogginlägget, så låt det bli dessa två med Bowie.)
14.
Paradise
Melodisk punk
Det andra melodiska punkalbumet på listan står kanadensiska White Lung för. Detta är däremot mindre hardcore och mer pop/alternativrock. Det första jag fastnar för är rösten - Mish Way har en grymt bra röst som sticker ut i mängden. Det andra är gitarren, Kenny McCorkells melodier är ivriga och trixiga. Trion rundas av med Anne-Marie Vassiliou som energiskt bankar på bakom trumsetet. Ett energitillskott för tråkiga dagar!
13.
Failure, Subside
Black metal / sludge
Och när man har fått nog av att ha kul finns detta debutalbum från tasmanska Départe att ta till för att dammsuga upp varenda vilsen solstråle i din omgivning och framkalla ett mörker så kompakt att man kan skära i det med motorsåg. Monumentala gitarrackord accentuerade med trumslag tyngre än oljetankers varvas med kaosmangel med volymen vid bristningsgränsen. Begreppet "vägg av ljud" platsar bra. En fabriksvägg av ljud, från en fabrik som tillverkar ren och skär undergång. Départe är långt ifrån ensamma om idén med "black sludge", men utskiljer sig dels genom att till growlandet lägga en del desperat rensjungna rader, och dels genom att helt enkelt maxa uttrycket. Ett av årets svartaste album, och så förbannat bra. Faller inte Départe dig i smaken så trösta dig med att härifrån kan listan bara bli muntrare!
12.
Kodama
Dröm-metal / post-rock
Genast känner man sig bättre till mods då vi på plats 12 närmast finner motsatsen till Départes tryckande mörker, nämligen Alcests luftiga, svävande, drömska musik. Halvmelankoliska gitarrackord och ganska lågmäld sång dränkta i eko, som ibland övergår i snuttar av atmosfärisk svartmetall med en matta av trumsmatter och avlägsen growl. Genren ska ha uppfunnits av just detta band 2005 och kallas för "blackgaze", även om Kodama är betydligt mer "gaze" än "black". Detta album är en liten återgång till tongångar från några album tillbaks, och har ett sound som liknar 2010 års Écailles de lune. Som terapi att lyssna på. Glöm bort verkligheten för en stund och dröm dig bort till Kodama.
11.
The Uncanny Valley
Dystopisk synthwave
Det här med synthwave har vi ju pratat om förr, och i år var det dags för James Kent alias Perturbator att hålla uppe synthwavefanan i årsbästalistan. Hans Uncanny Valley kommer väl inte riktigt med några enorma överraskningar utan är en tydlig fortsättning på tidigare alster. Episk musik som framkallar bilder av glittrande megastäder med gator lika dränkta av regn som av neonljus, där man inte vet vem som är människa och vem som är maskin. Hav av pulserande synth-beats med ett par lugna, långsamma undantag, mestadels instrumentalt men med några gästsångare ibland, och en jazzig bit som hämtad ur Blade Runner. Gillar man det så gillar man det, och vet man inte så klickar man på exemplen precis här under.
(Ännu ett skivomslag med en naken tjej... Ber om ursäkt, det var inte ett urvalskriterie, jag lovar!)
10.
Metsutan: Songs of the Void
Finsk symfonisk kulturellt approprierad melodisk samuraj-dödsmetall
Tanke 1: "Vafan är nu detta?"
Tanke 2: "Är detta på allvar / på riktigt?"
Tanke 3: "Men vadå, det är inte bara ett konceptalbum / projekt heller, det är alltså ett band som har detta som hela sin grej?"
Tanke 4: "Det låter ju riktigt fett ändå. Det låter som att de faktiskt vet vad de gör. Den typiskt välspelade och snabba finska "melodeath"-grunden à la Ensiferum, uppbackat med bombastiska synthar och körer, och så till det de japanska influenserna med shamisen och grejer."
Tanke 5: "Men det är samtidigt så gimmickigt så att man svettas. Kabuki-smink och hela köret... Får man verkligen tycka om det här?"
Tanke 6: "Jo, det får man fanimej! *karate-tjut*"
9.
Välkommen hem
Hip-hop
Ny EP från typ den enda svenska rapartist jag någonsin tyckt varit bra, ny plats 9 i årsbästalistan. Tydligen är det så det fungerar. Det största ämnet som avhandlas är våldet i förorten, och skivan är lite mer melankolisk och nedåt än den förra. Från eftertänksamma En dag till gangsterthrillern Abiat är det hur som helst fängslande bra, och lätt hänt att man råkar lyssna igenom hela ett par gånger i följd.
8.
Mariner
Sludge / post-metal
Jul-ie Christmas, kan det bli mer julstämning? Nja, Brooklyn-bon heter nog som hon gör mest för sin födelsedag, 25 december. Och Umeå-bandet Cult of Luna plockade inte in denna gästsångare för att lysa upp decembermörkret. Istället slår de sina påsar ihop för att ta oss med på en resa till både havsbottnen och rymden, samtidigt. Det är blytunga, repetitiva riff, med utspejsade avstickare som rör sig i post-rockens och kanske även den progressiva metallens domäner. En del growl, men mycket av sången hanteras av den helt utomordentligt bra Julie Christmas. Det här albumet krossar.
7.
Gore
Alternativ metal/rock
Sacramento-baserade Deftones är ett av mina favoritband, men ändå var det en glad överraskning hur bra deras senaste alster lyckades placera sig i årets konkurrens. Det patenterade soundet, mystiska och känslosamma texter, och Chino Morenos mycket speciella sångstil är kvar såklart, men Gore är lite mer grubblande och introvert än några av de senaste albumen. Det minner tillbaks till Saturday Night Wrist, och är antagligen det bästa de gjort sedan det albumet, men utan att för den sakens skull köra om i gamla hjulspår.
6.
Eld
Crust / sludge
Ni minns hur jag lovade att det skulle bara bli muntrare efter Départe? ... Det var inte riktigt sant. Förlåt. Med sångtitlar som "Mot en katastrof", "Hate Hate Hate", "Ett helvete som aldrig upphör", och "Samvetet tar aldrig helg" råder det inga tvivel om vilken ton Jon "Dödsvarg" Ekström vill sätta. De korta men sammanfogade låtarna skiftar mellan aggressiv crust, ibland gränsande till svartmetall, och klampande, industriell sludge. Alltsammans dränkt i becksvart ilska kring vart livet och samhället är på väg. Sången hanteras av ett gäng gäster. Varierat, brutalt, och superbra.
Är det något Dödsvarg däremot är dålig på, är det att lägga upp musik på Youtube. Men lyckligtvis finns albumet både på Spotify och Bandcamp.
5.
Magma
Progressiv metal
Gojira ska tidigare ha spelat någon slags dödsmetall, vilket inte står att finna på detta album. Detta har tydligen, för att citera Douglas Adams, "gjort många mycket arga och allmänt ansetts vara ett dåligt drag". Nu har jag av någon anledning inte lyssnat på Gojira tidigare, men om det här är utfallet så kan draget omöjligt ha varit särskilt dåligt. Magma är tungt gungande metal av förstklassig kvalitet, ofta sammansatt av rätt så enkla medel och utan överdrivet tekniskt meckande. Bara tight framförda, hyfsat enkla, galet svängiga riff, asbra sång, och grymt trumspel. Det enda problemet är att det är för svårt att spela luftgitarr, spela lufttrummor, gasta med, och headbanga samtidigt!
4.
Terminal Redux
Matte-thrash-rymdopera
Oj! Va? Jösses, vad händer ens? Kantigt, pedantiskt, helgalet. Dimensioner krossas till flingor och arrangeras om som kosmisk mosaik. Klassisk thrash metal kombinerat med ett mycket argt matematiskt bevis. Riff i ljushastighet och sinnessjuka licks och solon. Sången är rå, snarast black metal, men helt plötsligt kastas det in ett helt vilt falsettjut, och körsång som kunde varit skriven av Philip Glass¿.!? Terminal Redux är ett ambitiöst konceptalbum som berättar ett storskaligt rymdepos med en intensitet, en teknisk kompetens, och en musikalitet som gör att man tappar andan. Vektor jobbar inte så mycket med gamla vanliga sångstrukturer men däremot med en närmast klassisk (som i klassisk musik) stil där musikaliska teman utvecklas och återkommer i olika variationer. Ljudet är bra och varje anslag på gitarrsträngarna sitter med laserprecision. What's our vektor, Victor? Har aldrig hört något riktigt liknande. Tio vad av tio i helsike.
3.
Wider Than the Sky
Sorgsen rock / Doom utan metal
Frontfiguren Patrick Walker började sin bana med doom metal i traditionell stil i bandet Warning, men har sedan dess långsamt transformerats. För varje album (vilka inte är så många ska sägas) har distortionen skruvats ned på gitarrerna och de lågt stämda doom-melodierna har gradvis gått mot sparsmakade 7- och sus-ackord. Därför är det inte så chockerande som man kan tro att det som nyss ansågs som ett doom metal-band nu helt släpper metallen och gör något som mer är nån slags långsam indierock. Genom hela den här utvecklingen är det Patrick Walkers enkla men sårbara röst och reflekterande texter som varit ankaret. Någonting i texterna, musiken, och den fantastiska sången tillsammans träffar helt perfekt och väcker en mycket speciell stämning, och det funkar så sjukt bra, oavsett hur mycket eller lite dist de lägger på gitarrerna. Oändligt ledsamt och otroligt fint. Blir det ett akustiskt album nästa gång?
2.
Rheia
Blackgaze / sludge / etc., ni fattar grejen
Aha! Den här gången lovade jag inte att det skulle bli snällt och glatt efter Dödsvarg! Så nu kör vi så det svartnar. Belgiska Oathbreaker placerar sig någonstans mellan Départe (se ovan) och Deafheaven (se förra årets lista). Det är hämningslöst intensiva svartmetall-partier; långsammare, krossande riff; samt olycksbådande, akustiska, sparsmakade bitar med ren sång (för någon definition av "ren").
Sången ja. Är Caro Tanghe helt enkelt den bästa vokalisten i genren? Hennes skriksång är helt brutal, fullständigt "all-in", och träffar som ett knytnävsslag som gör en helt dimmig. De mer lågmält sjungna partierna utförs med en trasig, omelodisk, och hopplös röst som bryter ner alla försvar i sin bräcklighet.
Cyniker kan beskylla Oathbreaker för att ha hoppat på blackgaze-tåget, eller klaga på att genren är för trendig, för o-true, och för överbefolkad. Själv slår jag bara på Rheia en gång till, och smälter som ett vaxljus i en kärnreaktor.
(Bonusklipp! Studio-live + intervju.)
1.
Suffocate for Fuck Sake
In My Blood
Post-rock / Post-metal / Post-radiodokumentär
Det här trodde jag verkligen inte skulle vara på första plats när 2016 började. Det beror på att inte en jävel visste, trodde, eller hoppades på att detta mystiska band ens var vid liv, än mindre skulle släppa nytt! Inte mindre än åtta års knäpptystnad har rått sedan den suveräna debuten med den högst rimliga titeln Blazing Fires and Helicopters on the Frontpage of the Newspaper. There Is a War Going On and I'm Marching in Heavy Boots. Eller bara BFaHotFotNTIaWGOaIMiHB kort och gott. Men i september återuppstod bandet från ingenstans, skapade en Facebook-sida och en Youtube-kanal och släppte In My Blood som en bomb.
SFFS har hittat en mycket speciell nisch, som är svår att förklara på ett sätt som låter vettigt. Post-rock med rikligt användande av prat-samplingar, visst, men det är inte allt. I princip är varje album (en EP har det blivit förutom Blazing Fires och nu denna) en ljuddokumentär, med intervjuer och inlästa berättartexter på svenska, tonsatt med svinbra musik av varierande tyngd och sång på engelska. Det gemensamma temat som nu urskiljer sig efter tre verk totalt, är människor som varit eller ansetts som sjuka, och deras kontakt med vårdens institutioner. Blazing Fires handlade om en kvinna som drabbas av psykisk sjukdom och blir tvångsvårdad, och där fick man höra intervjuer med kvinnan, hennes mamma, utdrag ur journalerna, och så vidare. Vad In My Blood handlar om mer exakt... det vill jag nästan inte avslöja, om du inte redan fått föraningar från albumtiteln. Bara lyssna på albumet från början på Bandcamp, du förstår snart.
Träffande, drabbande, angeläget, och dessutom lyckas musiken vara helt enkelt asbra. Jag är beredd att säga att In My Blood matchar debutalbumet om inte till och med höjer insatsen. Åtta år utan minsta knyst är lång tid, men är det vad som krävs för att göra det så här bra, så är det värt all väntan. Detta är unik musik som inte glöms bort i mängden, och platsar utan tvekan som 2016 års bästa album.
Post-rock / Post-metal / Post-radiodokumentär
Det här trodde jag verkligen inte skulle vara på första plats när 2016 började. Det beror på att inte en jävel visste, trodde, eller hoppades på att detta mystiska band ens var vid liv, än mindre skulle släppa nytt! Inte mindre än åtta års knäpptystnad har rått sedan den suveräna debuten med den högst rimliga titeln Blazing Fires and Helicopters on the Frontpage of the Newspaper. There Is a War Going On and I'm Marching in Heavy Boots. Eller bara BFaHotFotNTIaWGOaIMiHB kort och gott. Men i september återuppstod bandet från ingenstans, skapade en Facebook-sida och en Youtube-kanal och släppte In My Blood som en bomb.
SFFS har hittat en mycket speciell nisch, som är svår att förklara på ett sätt som låter vettigt. Post-rock med rikligt användande av prat-samplingar, visst, men det är inte allt. I princip är varje album (en EP har det blivit förutom Blazing Fires och nu denna) en ljuddokumentär, med intervjuer och inlästa berättartexter på svenska, tonsatt med svinbra musik av varierande tyngd och sång på engelska. Det gemensamma temat som nu urskiljer sig efter tre verk totalt, är människor som varit eller ansetts som sjuka, och deras kontakt med vårdens institutioner. Blazing Fires handlade om en kvinna som drabbas av psykisk sjukdom och blir tvångsvårdad, och där fick man höra intervjuer med kvinnan, hennes mamma, utdrag ur journalerna, och så vidare. Vad In My Blood handlar om mer exakt... det vill jag nästan inte avslöja, om du inte redan fått föraningar från albumtiteln. Bara lyssna på albumet från början på Bandcamp, du förstår snart.
Träffande, drabbande, angeläget, och dessutom lyckas musiken vara helt enkelt asbra. Jag är beredd att säga att In My Blood matchar debutalbumet om inte till och med höjer insatsen. Åtta år utan minsta knyst är lång tid, men är det vad som krävs för att göra det så här bra, så är det värt all väntan. Detta är unik musik som inte glöms bort i mängden, och platsar utan tvekan som 2016 års bästa album.
(Provlyssningar på Youtube för all del, men detta är ett album som verkligen passar bäst att lyssnas från början, så gör gärna det på länken ovan också.)
Kommentarer
Skicka en kommentar