Nu är det hög tid att sammanfatta musikåret 2015. Här följer min personliga lista över de 20 album och EPs jag gillat bäst från det gångna året, med lite exempellåtar praktiskt insprängda.
20. Mew - + -
Lite svårtydd rubrik kanske. Albumet heter alltså "+ -". Mew har alltid gillat småkryptiska titlar. Danskarnas sjätte studioalbum bjuder inte på några kraftiga omsvängningar i sound utan är en ganska klar fortsättning på deras etablerade, drömska, svävande, naivistiska pop. Tror nog att "+ -" är något rakare än den lite klurigare föregångaren, men fortfarande väldigt bra musik med starka refränger att dagdrömma sig bort till.
19. Disrupted - Morbid Death
Ludvikabandet Disrupted släpper sin fullängdsdebut och det är som massage för hörselgångarna. De spelar dödsmetall av klassiskt snitt, inga krusiduller och påhitt, bara riktigt hög kvalitet. Gitarrljudet är krispigt som ett knäckebröd, medan sången är tvärbrutal och samtidigt alldeles lagom artikulerad. Allt är placerat mycket behagligt i mixen, låtarnas längd och antal har hållits rimliga, och det finns helt enkelt inget att klaga på. All musik måste kanske inte innehålla papuanska tvärflöjter, elektro-beats i 7/19-takt, och dubbla symfoniorkestrar, utan ibland vill man bara ha en portion fiberrik dödsmetall, och då levererar Disrupted med bravur.
Dessutom har de lagt upp hela albumet på sin Youtube-kanal!
18. Deafheaven - New Bermuda
Deafheaven fick en stor hit med sitt förra album Sunbather som med sin vägg av tremologitarrer, melankoliska ackordföljder, och avlägsen vrålsång tog mångas öron med storm. Det vore för lätt att göra ett likadant album igen, så här drar de istället ner solgasset en smula och skruvar upp mörkret. Tongångarna är lite mera mollstämda, den distade skriksången har flyttats fram i mixen och den invaggande väggen av ljud har spetsats till något mer aggressivt. Jag vill nog säga att jag gillade Sunbather lite mer, men detta är också riktigt bra.
17. Panopticon - Autumn Eternal
Multitalangen Austin Lunn, som utgör hela Panopticon, tog sig in på första plats i förra årets lista med albumet Roads to the North. Redan 2015 är han tillbaks med en ny fullängdare. Först kan jag säga att detta är inte lika bra som Roads to the North. Folkmusik-influenserna var mer integrerade på det albumet än på det här, och låtarna kändes mer genomarbetade. Det känns faktiskt som ett steg tillbaka.
Det andra jag kan säga är att om man undviker att jämföra alltför mycket med 2014 års bästa album så är Autumn Eternal ändå väldigt bra musik. Högkvalitativ folk-doftande black metal som passar till höstens skogspromenader.
16. Kraja - Hur långt som helst
Damkvartetten Kraja sjunger egenkomponerad folkmusik, och ja, det är väl något av det finaste jag hört under 2015. Texterna är dikter plockade från diverse källor, ibland ganska otippade såsom traditionella indianska eller kubanska verser. Framförande och mix går inte att hitta några brister med. Möjligen kan man tycka att det vore mer elegant om albumet antingen hade varit 100% a cappella, eller haft ett flertal små instrumentala mellanspel instuckna. Nu är det några få låtar som har lite brass-tut eller pianoplink som inte tillför särskilt mycket. Men det är en petitess. Detta album är så snyggt så man blir golvad.
15. Pyramids - A Northern Meadow
Så här låter det nog om man beskriver genren black metal för en utomjordisk bläckfisk och låter den spela in ett album. På nedåttjack. Förvirrade, trevande gitarr-"melodier", omänskligt känslokall trummaskin, och släpig, introvert sång. Liknar verkligen ingenting annat. Inte årets mest lättlyssnade album, men efterhand framträder nyanserna, och faktiskt, den bisarra skönheten, mer och mer.
14. Paradise Lost - The Plague Within
Kan inte säga att jag är speciellt inlyssnad på britternas tidigare verk (borde kanske fixa detta), men har inte Paradise Lost länge varit mer av ett gothic metal-band? The Plague Within är i alla fall en ganska tung doom-historia med mycket growl och endast milt kryddad med stråk, piano och skönsång på sina ställen. Det faller mig helt i smaken. Låtmaterialet är starkt, det märks att det handlar om veteraner som vet vad de gör. Stabilt!
13. GosT - Behemoth
Texasbon James Lollar i GosT sällar sig till den växande skara utövare av genren som kallas synthwave, som hämtar sin inspiration i 80-talets action, science fiction, skräckfilmer, och datorspel. Om synthwave kan det sägas mycket, till exempel att genren så smått exploderat på sistone, eller att mycket av musikerna låter väldigt lika varandra. Då tycker jag att GosTs debut Behemoth ändå är urskiljbar i mängden som lite mer hårt, avskalat, och oborstat med sina kraftigt distade synth-attacker och sataniska bildspråk.
12. Solefald - World Metal. Kosmopolis Sud
Under den kittlande pretentiösa beteckningen World Metal slänger de galna norrmännen i Solefald ned alla musikstilar, instrument, tidsåldrar, och kontinenter de kan komma på i en stor mixer och blandar till årets mest spretiga album. Pipande flöjtmelodier, Ronja Rövardotter-sång, progressiv metal, growl, handtrummor, techno... Och det är bara de två första minuterna av albumet. Texterna avhandlar saker som mänsklighetens och musikens historia från afrikanska trummor till norsk black metal, någon sorts civilisations/modernitetskritik blandat med reflektioner om Solefald själva, mellankrigstidens Europa, och terrordåden i Norge 2011. Ja just det, och en av låttexterna består bara av ord som börjar på B... Med en fri tolkning av begreppet "ord". Helknasigt.
11. Ahab - The Boats of the Glen Carrig
The Boats of the Glen Carrig är en bok av William Hope Hodgson från 1907 som handlar om ett gäng skeppsbrutna som försöker överleva mot havets krafter. Ett passande material för "nautiska doom"-bandet Ahab att ta itu med. På detta album har de varvat de blytunga gitarrerna och marianergravsgrowlet med en hel del lugna, finstämda passager. Och av någon anledning funkar det så sjukt bra med temat. Perioder av lugn och kontemplation, tills helvetet brakar loss och en storm färgar havsskummet rött - låter det inte precis som skeppsbrottslitteratur? Fraser är ofta lyfta direkt ur boken till texterna, men anpassade så att det flyter (ha ha) som en låttext. Avfärda inte Ahab som ett gimmick-band, för detta tyckte i alla fall jag var en riktigt vass skiva, med text, musik, och tematik som drar åt samma håll och skapar en stark helhet.
10. The Moth Gatherer - The Earth Is the Sky
Stockholmarna i The Moth Gatherer hade 2015 samlat ihop mal-ande riff nog för en uppföljare till sin makalösa debut. The Earth Is the Sky är inte alls lika bra, men fortfarande en riktigt stark och dynamisk mix av krossande sludge, post-rock, elektroniska passager, och ett repetitivt ljudspråk som suger in lyssnaren.
9. Erik Lundin - Suedi
Ingen är mer chockad än jag över att hitta en hip-hop-EP i listan över årets bästa släpp. Men Erik Lundins flow och ordvändande är så högklassigt så det inte är klokt. Varje gång man lyssnar på de fem låtarna upptäcker man nya referenser. Texterna avhandlar förortsliv som så mycket annan hip-hop, men det görs med en hantverksskicklighet hästlängder före, ja, alla andra? Erik Lundin satsar inte på att slå världsrekord i stavelser per minut, utan har ett kontrollerat, välportionerat flow så att varje rim sitter som en smäck.
8. Cave of Swimmers - Reflection
Oj oj oj oj oj! Cave of Swimmers golvar motståndet med tung rock av högsta klass. Det är monumentalt svängiga riff, det andas lätt av progressiv metal, och kryddas med lite bongotrummor. Sången är rent löjligt bra och kraftfull. Min enda invändning är att de endast bjuder på fyra spår. Man vill ju ha mer! Ett fullängdsalbum med 8-9 låtar med samma kvalitet hade varit fantastiskt.
7. My Dying Bride - Feel the Misery
Paradise Lost är inte de enda doom-veteranerna från Halifax som släppte nytt 2015; det gjorde även deras kollegor, och ett av mina favoritband sedan länge, My Dying Bride. Och tusan om det inte är det bästa de brittiska dysterkvistarna gjort på en hel handfull med år, även om förra albumet också var bra. Soundet är välbekant vid det här laget, det är sorgesamma gitarmelodier, fiol, och smakfull synth, med texter om romantik, förlust och död. Men just detta album känns, av någon anledning som är svår att sätta fingret på, riktigt starkt. Det minner på ett fördelaktigt sätt tillbaks till gamla storverk som Songs of Darkness, The Dreadful Hours, till och med till The Angel and the Dark River från 1995. Fattar inte hur det är möjligt, men 47-årige Aaron Stainthorpes growl låter minst lika bra om inte bättre än någonsin tidigare. Varje låt har sin egen karaktär, vilket annars är ett vanligt (och rimligt) klagomål på bandets svagare alster. Efter 13 album kan det inte vara lätt att hålla lågan igång, men jag är väldigt glad att Bruden verkar vara i ett uppsving och hoppas det håller i sig!
6. Beaten to Death - Unplugged
Fler galna norrmän, fler knasiga genrekombinationer. Beaten to Death mixar grindcore med, ja, indierock? Eller nåt? Ofta är det som att gitarrerna kör en egen låt vid sidan av medan trummorna och sångaren manglar för glatta livet. På något sätt vävs de separata delarna ihop till ett ruggigt musikaliskt, tekniskt fulländat, suveränt kaos. Låtarna och hela albumet är korta, såklart, men kan lyssnas på många gånger. Här är tre videor.
5. Magic Sword - Vol. 1
Årets bästa synthwave stod det mystiska bandet Magic Sword för. Till skillnad från GosTs hårda skräck-inspirerade tongångar sticker Magic Sword ut genom att åstadkomma den mest episka, heroiska synthwave man kan tänka sig. Fantasy, magi, och hjältedåd. Lyssna på det här i hörlurar så kommer till och med en tripp till bostadens soprum kännas som en episk resa, ett ärofyllt uppdrag för att rädda världen från all tänkbar ondska. Det blir två låtar, båda dessa var alltför bra för att inte lämna som provlyssning.
4. Bosse-de-Nage - All Fours
Amerikanska Bosse-de-Nage tar black metal och slår ihop med post-hardcore, och levererar så ett av årets mest uppslitande album. Tremoloriff, smattrande trummor, ylande ljudeffekter, och sång som skriker desperation och ångest. Texterna är helsjuka. De flesta är som yrvakna beskrivningar av obehagliga drömmar, desorienterande och förvirrande. At Night med sin sinnessjuka text naglar fast lyssnaren och släpper inte taget förrän sista tonerna av The Most Modern Staircase klingat ut.
3. Grift - Syner
Från djupaste Västergötland ljuder tonerna av gammelsvensk ångest, och sällan låter det lika förtrollande bra som i Grifts socken-svartmetall. Bilderna som rullar upp för ens inre syn består av torra gräshedar, kala träd, och bleka små stenkyrkor där kantorn pressar fram dystra toner ur tramporgeln medan den utmärglade församlingen sitter på de utstuderat obekväma bänkraderna med knäppta händer och hatar sig själva av hela sin kraft någon gång för cirka hundra år sedan. Grift består endast av en person, men med Syner har han åstadkommit något som både låter oerhört klassiskt, och oerhört fräscht.
2. Izah - Sistere
Minns ni The Moth Gatherer från plats 10? De vars nya giv inte var riktigt lika bra som debuten? Här har vi ett holländskt band vars egna debut påminner mycket om just The Moth Gatherers debut. Nattsvarta, blytunga riff blandas upp med repetitiva, melankoliska post-rockiga melodier som omsluter en i någon slags mys-ångest. Spåren är endast fyra till antalet, men fyller ändå en CD till bristningsgränsen genom att vara helt orimligt långa, på ett föredömligt sätt som förhöjer känslan av förlorat begrepp om tid och rum.
1. A Swarm of the Sun - The Rifts
På The Rifts har stockholmsduon A Swarm of the Sun valt att skriva varje låt med pianot som utgångspunkt. Det märks. Det är ett smart grepp som får stilen att kännas lite egen och nyskapande. Musiken är långsam, svårmodig post-rock, med en del tyngre partier insprängda. Albumet är inte bara en samling låtar, utan är mer gjort som ett helgjutet verk med musikaliska teman som återkommer och varieras. Ett album att försjunka och förlora sig i, emotionellt kraftfullt, och väl värt att kallas för 2015 års bästa album trots den hårda konkurrensen.
Puh! Det var det. Det var som vanligt tio gånger mer jobb än man tror att sätta ihop en sådan här lista - återlyssna, sålla, sortera, fundera, lyssna igen, skriva... Några som hamnade strax utanför topp 20 i den hårda konkurrensen var Moonspell - Extinct, We Hunt Buffalo - Living Ghosts, Mutoid Man - Bleeder, This Gift Is a Curse - All Hail the Swinelord, och Mgła - Exercises in Futility.
Kommentarer
Skicka en kommentar